Regeringen verkar sakna helhetssyn i läkemedelspolitiken

För snart två veckor sedan läckte det ut från förhandlingarna om vårbudgeten att regeringen tillsammans med stödpartierna vänsterpartiet och miljöpartiet kommit överens om att höja gränsen för frikort på läkemedel. Detta för att samhällets kostnader för läkemedel har ökat snabbare än vad man räknat med och regeringen måste spara för att få statsbudgeten att gå ihop. Det är inte utan att situationen känns igen.
Den 1 januari 1997 infördes brådstörtat, och utan föregående konsekvensanalys, det gällande subventionssystemet med högkostnadsskydd för läkemedel. Då skulle man spara närmare en miljard. Hamstringen på hösten innan införandet blev enorm, liksom kostnaden för den. Detta samtidigt som apotekspersonalen fick en helt orimlig arbetssituation. Det finns ingenting som talar för att det skulle bli på något annat sätt denna gång. Alla professionella bedömare anser dessutom att en ny hamstringsvåg till följd av en höjning av frikortsgränsen kommer att äta upp den besparing som höjningen innebär för staten. Det är med andra ord stor risk för att en höjning av frikortsgränsen resulterar i mycket kaos till liten, eller ingen nytta.
Däremot är det tämligen säkert att det skulle ställa till en hel del skada. En hamstringsvåg mitt i semestertider skulle orsaka ett sällan skådat kaos på landets apotek, något som skulle drabba både patienter och apotekspersonal hårt. De flesta som idag innehar frikort är sannolikt äldre personer med många sjukdomar och med ett begränsat ekonomiskt utrymme. Det är också lätt att inse vilka terapeutiska effekter en höjning för med sig, med en ökande grupp som inte hämtar ut sina mediciner av ekonomiska skäl som sedan riskerar att drabbas av förvärrad eller utvidgad sjukdom vilket i sin tur resulterar dels i ytterligare belastning av sjukvården, men framför allt i ytterligare personligt lidande.
Den 27 februari skrev socialministern och Landstingsförbundets ordförande i en debattartikel i DN om utvecklingen inom svensk vård och omsorg. En förklaring till att antalet vårdplatser kunnat halverats och personalstyrkan minskas med 20 procent under 90-talet är, enligt författarna, att nya läkemedel tagits i bruk. Om man nu skulle höja priset på läkemedel minskar deras användning. Redan med nuvarande priser uppger knappt 10 procent av kunderna att de inte har råd att hämta ut sina mediciner. Ska den ökade sjukligheten vid minskad läkemedelsbehandling kompenseras med fler vårdplatser och mer personal igen, d v s tillbaka till 1990?
Det finns dessvärre fortfarande dåliga läkemedel och okunniga förskrivare. Dessa förhållanden är oacceptabla men åtgärdas inte av höjda konsumentpriser utan av tuffare tag från RFV mot undermåliga läkemedel och bättre stödfunktioner åt förskrivarna.
Att regeringen verkar vilja ge sig på symtomet ? kostnaden ? och inte satsar resurser för att komma till rätta med grundproblemet ? en icke optimal läkemedelsanvändning ? skvallrar om en bristande helhetssyn när det gäller läkemedelspolitik. En sådan behandling kommer naturligtvis aldrig att lösa problemet utan endast ge kortsiktiga effekter ? om ens några. Däremot finns risken att en kortsiktig höjning av frikortsgränsen motverkar allt det arbete som läggs ned för att uppnå en mer optimal läkemedelsanvändning genom den terapeutiska turbulens man skapar med en sådan åtgärd.
I slutändan måste man ändå acceptera att läkemedelsbehandling kostar pengar och att nya och effektivare läkemedelsbehandlingar kostar mer pengar än gamla och mindre effektiva. Och samtidigt som man får en högre kostnad får man en ökad effektivitet som måste ge en kostnadsminskning någon annanstans inom sjukvården eller sjukförsäkringssystemet. Men om den helhetssynen saknas och man bara ser läkemedel som en kostnad kommer det fortsätta vara panikartade åtgärder som styr svensk läkemedelspolitik.