Politisera inte vården ytterligare

1997 lade regeringen fram en proposition om prioriteringar i hälso- och sjukvården. Svällande offentliga utgifter låg bakom förslaget, men regeringen ville inte att resursbrist inom vården skulle bli diskussionsämnet utan sköt istället fram behovet av etik i vården. Folkhälsoinstitutets chef, Gunnar Ågren, som är en ledande politiker i regeringens vänsterstöd, säger dock rent ut att prioriteringar i vården faktiskt är vanlig fördelningspolitik.
Riksdagen beslöt om fyra prioriteringsgrupper för vården:
1. vård av livshotande akuta sjukdomar
2. prevention/rehabilitering
3. vård av mindre svåra akuta och kroniska sjukdomar
4. vård av andra skäl än sjukdom och skada
Detta är i stort okontroversiellt. Att prevention skall komma före mindre svåra akuta och kroniska sjukdomar är dock tveksamt. Få preventiva insatser vid sidan av vaccinationer och rökstopp har visat sig ge nämnvärda hälsovinster, senast manifesterat i tvivlet på värdet av mammografiscreening.
Om politiska riktlinjer utifrån ovanstående punkter skall styra vårdens vardag riskeras däremot att dessa skapar fler problem än de löser. Erfarenheterna från den obligatoriska skolans politisering skrämmer. Alltför många slutar utan godkända avgångsbetyg och för få fortsätter direkt till universiteten.
För att förankra ?prioriteringarna i folksjälen? har riksdagen tillsatt en prioriteringsdelegation. Denna informerar bl a om beslutet i olika media. Senast har ett häfte om prioriteringar på läkemedelsområdet getts ut. I detta intervjuas ett 20-tal personer med anknytning till läkemedelsområdet om sin syn på prioriteringar. De klokaste svaren återges nedan.
? Det är inte nödvändigt att i första hand prioritera mellan enskilda patienter och olika behov. Så länge det finns ineffektiv behandling i bruk bör man i första hand prioritera mellan metoder och utmönstra det som saknar värde för patienternas hälsa och livskvalitet (Egon Jonsson, chef för SBU).
? Kritisk utvärdering och uppföljning av förskrivningen bör sättas före olika förändringar av förmånssystemet eller andra administrativa nyheter, som inte angriper roten till det onda. Det viktiga för prioriteringen är att öka kvalitén på förskrivningen! (Rune Dahlqvist, professor i klinisk farmakologi, Umeå).
? Riksdagens prioriteringsriktlinjer för hälso- och sjukvården duger knappast som vägledning för förskrivarna. Krävs nya regleringar för att klara läkemedelskostnaderna skall det åtminstone först visas, att de faktiskt ger avsett resultat på kostnaderna och att en god adekvat sjukvård inte försvåras. (Sten Iwarson, professor i infektionsmedicin, Göteborg).
? Impotens kan vara ett allt överskuggande problem för den det gäller och betydligt värre än mycket annat. Skall vi ransonera Viagra och subventionera läkarbesök för förkylningar? (Mona Britton, professor och medicinsk expert hos SBU).
? Den lätt överviktige, som kanske också vill pröva preparatet (Xenical), får däremot betala betydligt mer och eventuellt hela kostnaden. Det är väl inte konstigare än att vi som konsumenter prioriterar olika saker. (Johan Brun, allmänläkare, Hudiksvall).
Alternativet till politiska riktlinjer är tilltro till det civila samhällets omdöme. Det är ju kompetenta yrkesgrupper med långa universitetsutbildningar, som har ansvar inom vården. De ansluter sig till olika vårdideologier, som bryts mot varandra till en acceptabel helhet. Att döma av det klena genomslag riksdagens prioriteringsbeslut hitintills fått, tycks de också värja sig mot en likriktning.
Politiker skall göra övergripande prioriteringar och bestämma subventioner. De skall t ex välja mellan slopad karensdag och mindre pengar till vård och läkemedel eller bibehållen karensdag och mer pengar till dessa ändamål. På denna nivå sviker dock ofta modet klarspråket.