Det var många som höjde på ögonbrynen när Läkemedelsverket i vintras valde att dra tillbaka alla solskyddsmedel som använde zinkoxid som UV-filter.
– Läkemedelsverket var onödigt hårda i sin bedömning. Zinkoxid är bra för huden och kan användas för andra ändamål än UV-filter. Zinkoxid är också godkänt som UV-filter i bland annat USA och Australien, säger Marie Lodén, forskningschef på ACO Hud.
Debatten om Zinkoxidet började när Läkemedelsverket förra våren upptäckte att ett hundratal företag använder zinkoxid som UV-filter i sina solkrämer. Enligt en överenskommelse i EU måste alla ämnen som används som UV-filter vara godkända av den vetenskapliga kommittén för konsumentprodukter. Ett av de två allmänt använda fysikaliska UV-skydden, titandioxid, är redan godkänt. Men trots att zinkoxid använts i åratal i solskyddsmedel har inget företag lyckats lämna in tillräckliga data för att övertyga den vetenskapliga kommittén om att zinkoxid är ofarligt. Hittills. Men mycket lite tyder samtidigt på att zinkoxidet är farligt. Ändå valde Läkemedelsverket att dra in produkterna.
– Vi agerade utifrån att konsumenterna ska veta att de produkter som finns på marknaden uppfyller de bestämmelser som finns, säger Monica Tammela, enhetschef för kosmetika på Läkemedelsverket.
Men ett sådant agerande kan få motsatt effekt menar Marie Lodén på Aco Hud.
– EU håller ju på att standardisera kraven för att det ska bli tydligare för konsumenten. Zinkoxid kommer troligtvis att bli godkänt inom något år. Att Läkemedelsverket då drar tillbaka de här produkterna kan vara kontraproduktivt. Folk blir ängsliga i onödan och många saknar de här produkterna.
Dubbla budskap alltså. Den här gången är det myndighet mot experter. Lika ofta är det experter mot experter. I den vetenskapliga litteraturen om folkhälsa finns det ett flertal artiklar från de senare åren som undersöker frågan om dubbla budskap när det gäller solskyddsmedel. Framförallt handlar det då om diskussionen D-vitaminbrist vs cancerprevention.
– Jag tror det finns personer i Sverige som har D-vitaminbrist på grund av de varit för försiktiga med solen, säger Ann Burgaz, doktorand vid Instititutet för miljömedicin på Karolinska institutet.
Hon har studerat D-vitaminnivåerna hos ett hundratal svenska kvinnor och konstaterat att de som når upp i bra nivåer är de som äter fet fisk två-tre gånger i veckan och åker på en veckas solsemester på vintern. Kvinnorna som åkte på semester hade 77 nmol/L av D-vitamin i blodet jämfört med 66 nmol/L hos de som stannade i Sverige hela vintern. Den rekommenderade nivån ligger mellan 75-150 nmol/L. Solskyddsmedlen kommer in i D-vitamindebatten eftersom de UV-filter som blockerar bort UVB-strålar därmed också stoppar den process som omvandlar D-vitaminet till sin aktiva form. Om man till exempel använder en solskyddskräm med SPF-faktor 8 så hämmar den också 95 procent av D-vitaminproduktionen.
– Det kommer fler och fler studier som visar att D-vitamin är viktigt. Egentligen borde vi ha ett samarbete med cancer-
propagandan så att man går ut med ett gemensamt budskap, det borde inte behöva vara några motsättningar, säger Ann Burgaz.
Och när det kommer till rena fakta så är de allra flesta faktiskt rätt överens: Solen är den effektivaste D-vitaminkällan. Det räcker med 10-15 minuter om dagen med bara armar och ansikte i solen för att få sin dagliga D-vitamindos, efter det är produktionen mättad och längre tid än så ger ingen högre D-vitamindos.
Diskussionen handlar egentligen snarare om hur viktigt D-vitaminet är jämfört med cancerpreventionen.
– D-vitamin är väldigt haussat just nu. Det sägs skydda mot allt möjligt som tjocktarmscancer, bröstcancer, MS och astma. Det är ett intressant spår och jag tror säkert att solskyddsbudskapen har överdrivits så att det finns de som istället får D-vitaminbrist för att de skyddat sig mot solen, säger Olle Larkö, professor i dermatologi vid Sahlgrenska akademin.
– Det vore nog bra med ett mer nyanserat budskap kring solen också. Första halvtimman behöver du inte skydda dig, men är du ute längre ska du det.
Men diskussionerna om solskyddsmedel tar inte stopp där. Själva grundfrågan, om solskyddsmedel faktiskt skyddar mot cancer, är fortfarande inte fullt besvarad. Inga populationsstudier har hittills kunnat visa att solskyddsmedlen skyddar mot den allvarligaste formen av hudcancer, malignt melanom. Däremot har man sett att det skyddar mot mutationer och andra skador i cellerna som man i sin tur har kunnat koppla till malignt melanom.
Ett antal studier har till och med visat att risken för cancer ökar hos de som använt solskyddsmedel. Förklaringen till det kan vara att äldre solskyddsmedel enbart skyddade mot UVB. Teorin nu är att det även är UVA-strålarna som ligger bakom malignt melanom. Men Olle Larkö tror också att en del av förklaringen finns i hur folk använder solskyddsmedlen.
– Ska man få ett riktigt skydd måste man ta ett riktigt tjockt lager och det gör inte folk, istället tar de en fjärdedel av vad som är den rekommenderade dosen.
Det här gör att Olle Larkö är en stark företrädare för kläder.
– Solskyddsmedel är bra att använda på händer, underarmar och ansikte där det är svårt att ha kläder.
Men här får han mothugg av Marie Lodén på Aco Hud.
– Folk är ju på stranden och vill inte ha kläder på sig. Sen ska man inte överdriva det här rådet med att smörja ett så himla tjockt lager, jag tror istället att folk är för dåliga på att smörja in sig i tid, säger hon.
Sola mer, sola mindre, smörj in senare, smörj in tidigare, smörj tjockare, strunta i krämen och ta på dig kläderna: Rådgivningskaos. I alla fall om man tittar på varje fråga var för sig enskilt. Men den sammantagna bilden säger istället att fler borde vistas ute kortare tid i solen mellan april och oktober. I övrigt finns ingen anledning att sola oskyddat och bränna sig. Och egentligen finns det inte ens en någon motsättning mellan D-vitaminbristen och cancerpreventionen.
– Det är ju så lätt att det blir någon slags fundamentalism att man inte ska sola alls, men solar man en halvtimma om dagen tror jag det finns mycket annat som är farligare i livet. Och jag tror att man underskattar folk om man inte tror att de kan hålla koll på klockan, säger Olle Larkö.
