Det finns en genetisk profil bland dem som svarar bättre på placebobehandling säger en ny studie från Harvards Universitet. Forskarna har analyserat tidigare gjorda studier och ser bland annat kopplingar mellan placeboeffekt och hur vissa personer reagerar på smärta och belöning eller vilka förväntningar man har inför dessa upplevelser.
En tänkbar neurofysiologisk koppling är en gen som kallas COMT och som reglerar omsättningen av dopamin i hjärnan. En tidigare gjord studie visade att de som hade en variant som gav en hög dopaminnivå också upplevde mer smärtlindring vid placebobehandling.
Forskarna menar att de bara är i början av en kartläggning om en genetisk koppling till placeboeffekt och att fler genetiska undersökningar bör göras vid olika studier men menar att kunskapen måste beaktas.
En konsekvens av att placeboeffekten varierar mellan individer på ett sätt som också går att förutse är att det klassiska upplägget på randomiserande kliniska studier kan behöva ändras. Placeboeffekterna skulle kunna störa jämförelsen av hur effektivt ett läkemedel är. En tredje studiegrupp som inte får någon behandling alls skulle kunna ge klarare svar.
Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läs mer
Placebo-effekten i studier, inte minst smärtstudier, är allmänt känd. Den kan naturligtvis bero på genetiska egenskaper och inkluderandet av en obehandlad grupp en möjlighet att hantera problematiken. Studien blir dock inte möjlig att göra blind för alla inblandade. En annan möjlighet vore att ha med placebo i en grupp av patienter som vet de får placebo, dvs inte en blind del av prövningen. De etiska aspekterna tangerar obehandlad grupp och borde därmed inte vara ytterligare komplicerande. Compliance i en öppen placebo grupp kan riskeras vara låg. Dessutom kan man tänka sig en öppen aktiv grupp för att jämföra effekten i en öppen respektive blind grupp men i övrigt lika behandlade.