Östergötland är ett av landstingen som ligger långt framme i arbetet med läkemedelsreformen. Bland annat var man först i landet om att ha lagt ut läkemedelsbudgeten på vårdcentralerna. På övriga håll i landet hanteras kostnaderna för läkemedel tills vidare via en central kassa.
Fast egentligen är det ologiskt att inte gå hela vägen och lägga ut det ekonomiska ansvaret även för läkemedel på vårdcentraler (för sjukhusen på klinikerna). Ser man läkemedel som ett av andra instrument i vården bör ekonomin ligga där resten av ekonomin finns.
? Vi har en decentraliserad organisation. Hela resultat- och balansräkningen är utlagd på vårdcentralerna. Då är det naturligt att även läkemedelskostnaderna skulle läggas där när vi i landstingen tog över läkemedelskostnaderna, säger Leif Svensson, projektledare inom Landstinget i Östergötland.
En anledning till reformen var att staten ville komma till rätta med den kraftiga ökningen av läkemedelskostnaderna. Staten hade inte själv lyckats åstadkomma en kontroll. Leif Svensson tror inte att landstingen skulle lyckas bättre om ansvaret skulle fortsätta att ligga centralt.
Svart hål
? Jag tror inte att landstingen på central nivå skulle komma till rätta med det svarta hål som läkemedelspengarna for ner i. Endast den medicinska professionen har förutsättningarna, säger han.
Att ansvaret decentraliseras innebär också att vårdcentralerna får behålla eventuella överskott jämfört med tilldelade budgetmedel. Å andra sidan får man också ta med sig ett underskott till kommande år. Eftersom man under 1998 har en skuggbudget tar landstinget centralt hand om över- och underskott.
Men för att detta ska fungera krävs att vårdcentralerna får bra redovisning om vad de förskrivit tidigare.
? Vi skickar ut rapporter kvartalsvis till vårdcentraler och kliniker, säger Leif Svensson.
Rapporten innehåller uppgifter om hur många recept och recipen, antalet definierade dygnsdoser, kostnader etc för de läkemedel som förskrivits av läkarna. Listan omfattar de värdemässigt 50 största läkemedlen, vilket motsvarar cirka 70 procent av hela läkemedelskostnaden.
Dessa siffror kan dock upplevas hänga i luften om man inte kan jämföra dem med hur det ser ut på andra håll. Östergötlands 44 vårdcentraler är uppdelade på tre distrikt. Varje vårdcentral får dels en jämförelse med hur man ligger till i det egna distriktet och med landstinget i sin helhet.
Nya dyra läkemedel
De läkemedelskostnader som är ?svåra? att hantera är de som beror på nya läkemedel. När det gäller gamla beprövade läkemedel vet man omfattningen av användningen och därmed kostnaderna. Dessa är lättare att hantera.
Dessutom finns en ekonomisk risk om en sällsynt sjukdom som kräver dyra läkemedel är överrepresenterad på en liten ort.
? Vi är medvetna om att det kan hända, säger Leif Svensson.
Kostnader för nya läkemedel, särskilt sådana inom helt nya behandlingsområden, har använts som argument mot att decentralisera läkemedelsbudgeten. Men nya dyra läkemedel är i första hand inget lokalt problem, utan snarare en riksangelägenhet, menar Leif Svensson.
? Får vi in nya dyra läkemedel som är medicinskt angelägna måste det påverka de centrala förhandlingarna mellan staten och Landstingsförbundet. Då måste vi få mer pengar, säger han.
I och för sig är det inte självklart att nya pengar ska komma från staten. Om nya läkemedel minskar sjukligheten och därmed sjukförsäkringskostnaderna kan det vara rimligt att landstingen får vara med och dela på den kostnadsbesparingen, anser Leif Svensson. Även kommunerna kanske borde släppa till medel.
? Med demensläkemedel kan patienterna vistas mer hemma, vilket minskar trycket på kommunerna. Är det rimligt att landstingen då ska betala dyra demensläkemedel och kommunerna håva in hela besparingen, frågar Leif Svensson.
Kunskap att luta sig emot
Claes Hallert, internmedicinare vid Vrinnevisjukhuset i Norrköping, arbetar för närvarande som rådgivare åt landstinget och ordförande i läkemedelskommittén i Östergötland.
? Vår uppgift är att med kunskapsstöd ge det bästa möjliga underlaget för en så bra läkemedelsanvändning som möjligt, säger han.
Kommitténs experter ska inte sitta i avskildhet och därifrån sända ut rekommendationer om vilka läkemedel som ska användas. Samarbete och diskussioner är nycklar till framgång. Han ger ett exempel.
? Läkare på en klinik eller vårdcentral har ett problem som de inte riktigt vet hur de ska hantera. Från läkemedelskommittén kommer en person som är kunnig inom detta område, till exempel depressionsbehandling, och diskuterar problemen med dem som efterlyste vårt stöd, säger Claes Hallert.
Specialsatsningar
Läkemedelskommittén i Östergötland gör en speciell satsning inom tre områden: läkemedel för depressionsbehandling, hjärta-kärl samt inom smärta. På vilka områden satsningar ska göras beror helt på vilka behov som finns bland förskrivarna. Läkemedelskommittén är en resurs.
Både Leif Svensson och Claes Hallert framhåller att läkemedelskommittén inte är någon budgetpolis.
? Får vi frågor om exempelvis astmaläkemedel ska vi inte ge rekommendationer enbart utifrån ett ekonomiskt perspektiv; inte säga ?ta det billigaste?. Våra råd baseras på var vetenskapen står inom det aktuella området. Eventuella besparingskrav måste riktas till de verksamhetsansvariga, säger Claes Hallert.
Klargöra de olika rollerna
Traditionellt har läkemedelsföretagen svarat för lejonparten av läkemedelsinformationen. I och med att läkemedelskommittéerna blir allt aktivare förändras bilden.
? Industrin och landstingen har vissa gemensamma mål. Vi behöver industrins hjälp, men företagen måste också respektera denna nya situation. Vi måste bli bättre på att klargöra våra respektive roller, säger han.
Ett område där detta behövs är kliniska prövningar. Efter det nya centrala avtalet mellan Landstingsförbundet och industrin har prövningarna på en del håll avstannat.
? Det finns en oklarhet hur avtalet ska tolkas. Vi befinner oss just nu i en gränszon, säger Claes Hallert.
Uppföljning en kvalitetsaspekt
Landstingen har alltid fått prioritera var man ska lägga sina resurser. Det är i det perspektivet inte dramatiskt att även läkemedlen numera ingår på samma villkor som röntgen, labundersökningar etc.
I och med reformen har landstingen fått intresse att följa upp läkemedelsanvändningen. Men Leif Svensson betonar att något besparingsbeting inte lades ut vid övertagandet av läkemedelskostnaderna den 1 januari 1998.
? Uppföljningen är en viktig kvalitetsaspekt. Att få reda på hur den egna förskrivningen ligger till också i förhållande till andra är nödvändigt för att få igång en process mot en bättre läkemedelsförskrivning, säger han.
? Det handlar också om att helt enkelt följa lagen. Enligt den ska jag som förskrivare följa upp min egen förskrivning.