En dag år 1935 skickades en assistent av till järnvägsstationen i Oxford för att möta en ny forskare som skulle börja arbeta på det patologiska laboratoriet hos professor Howard Florey. Den nye forskarens namn var Ernst Boris Chain. Mannen som mötte honom hade ingen aning om hur Chain såg ut. Sannolikt anade han inte heller att den man han skulle möta skulle göra århundrades medicinska upptäckt.
När alla passagerarna hade gått stod en främmande man kvar på perrongen. Han påminde om Einstein med sitt långa pagehår och var också tysk-judisk flykting från Berlin. Han verkade mycket artistisk och skulle sannolikt ha kunnat ha blivit en professionell pianist.
Chain kom snabbt igång med en rad olika projekt rörande lysozymer, ormgift, cancervävandsmetabolism och toxiner. Han publicerade sju artiklar under två år. Han var en glad entusiastisk person som kallades för Musse Pigg på laboratoriet.
På rätt plats vid rätt tidpunkt
Problemet var dock att det var ont om forskningsanslag. För att försöka få anslag för ett mer långsiktigt projekt bestämde sig Florey och Chain att söka pengar för en studie av antibakteriella ämnen. De påstår efteråt att de inte hade en tanke på de terapeutiska möjligheterna, utan bara var intressered av tänkbara mekanismer.
Tre ämnen stod i fokus för deras intresse: ämnen som produceras av Bacillus subtilis och pyocyaneus samt penicillin. Alla dessa tre ämnen hade studerats sedan Pasteurs tid. Chain läste bland annat Alexander Flemings artikel från 1928, där penicillinets effekt rapporterats den berömda historien om möglet som råkade hamna i en bakteriekultur. Men denna rapport var ingalunda unik. Redan Lister hade funnit att vissa mögel och svampar hämmade bakterietillväxt.
Ett stort hinder var att få fram penicillin i mer koncentrerad form. Det verkade nästan försvinna så fort man fått fram en liten kultur. Det var då som Norman Heatley kom in i bilden, en biokemist som beskrev sig själv som ?a third-rate scientist whose only merit was to be in the right place at the right time?. Heatley var en fixare, som kunde blåsa glas, rörmokeri, elektronik med mera. Det var han som föreslog att man skulle försöka extrahera penicillin i eterfas, genom att skaka med vatten och sedan extrahera det tillbaka i vattenfas. Han introducerade också frystorkning, som uppfunnits i USA några år tidigare.
Fallskärmar och penicillinflickor
Till slut lyckades forskargruppen i Oxford få fram 100 mg brunt pulver. Den 19 mars 1940 löste Chain upp en del av pulvret i vatten och gav det till två möss, Mössen verkade inte må illa av penicillinet. Detta var avgörande för den fortsatta utvecklingen. Ett par månader senare injicerades åtta möss med virulenta streptokocker intraperitonealt. Fyra av dessa fick dessutom penicillin. De fyra kontrollerna dog inom några timmar, medan de fyra behandlade mössen verkade må bra när Norman Heatley gick hem kvart i fyra på morgonen. Tre av de fyra behandlade mössen överlevde i flera veckor. Florey som aldrig använde överord ringde hem till sin fru och talade om miraklet. Artikeln publicerades i Lancet den 24 augusti 1940.
Florey försökte sedan frenetiskt få igång en mer storskalig framställning av penicillin. Heatley kom till hjälp, bland annat genom att beställa hundratals bäcken för att odla penicillinmöglet. Särskilda så kallade ?penicillinflickor? anställdes för att hjälpa till att odla fram mer mögel tillsammans med jäst. Uttjänta fallskärmar utnyttjades för att filtrera soppan. Extraktionsmetoderna förbättrades och till slut lyckades man få fram tillräckligt med penicillin för att behandla sex patienter med framgång.
Berättade vitt och brett om upptäckten
Då dyker plötsligt Alexander Fleming upp på laboratoriet i Oxford. Chain trodde han var död. Fleming ville titta på penicillintillverkningen och låna lite för en god vän, som låg dödssjuk på S:t Marys Hospital i London. Florey som var en gentleman lånade ut några doser penicillin till Fleming, som i sin tur gav det till sin vän. Vännen botades och nyheten om undermedicinen läckte ut. Fleming intervjuades och berättade vitt och brett om hur han hade upptäckt penicillinet redan år 1928. Det stora arbetet att få fram det nämndes knappt. Florey kände sig mycket kränkt, men det gick hans ära för när att gå till pressen och berätta hur det egentligen gick till. På det här sättet hamnade Fleming i historieböckerna.
Att upptäckten av penicillin skulle resultera i ett Nobelpris var klart på ett tidigt stadium. Redan år 1943 föreslogs både Fleming och Florey från flera håll. Detta upprepades år 1944, men inga pris delades dock ut. Nanna Svartz och hudprofessorn Sven Hellerström förordade att Alexander Fleming ensam skulle få priset. Chain var inte ens på föreslag. Men sekreteraren i Nobelkommittén: Göran Liljestrand verkade för att också Florey och Chain skulle belönas och så blev det år 1945.
Norman Heatley blev hedersdoktor i medicin i Oxford 50 år senare, vilket är unikt och när rektorn skålade med honom utropade han: ?To Norman Heatley and his bedpans.?