REPLIK. Sveriges apoteksförening, diskuterar genom Fredrik Boström i ett debattinlägg farmaceutiska tjänster som en lösning på problemet att kunder med specifika behov inte alltid kan få sina förskrivna läkemedel på apoteket. Det är att beklaga att apoteksaktörer och apotekspersonal så ofta får klä skott för att läkemedel är restnoterade eller inte finns tillgängliga på det lokala apoteket.
I själva verket är det ju så som Fredrik Boström framför, att trots en mer fragmenterad läkemedelsmarknad så finns i lika hög grad det efterfrågade läkemedlet tillgängligt nu som före apoteksomregleringen. ”Marknadsundersökningen” i SVT omfattade ett fåtal läkemedelsvaror vid ett tillfälle och utgick från redovisad tillgång via FASS.se. Den tog inte alls hänsyn till utbytessystemet eller till att exempelvis en viss förpackningsstorlek utan problem kan ersättas av två andra mindre förpackningar eller vice versa.
Men det är också rimligt att ställa sig frågan varför det är ett återkommande klagomål från allmänhet/kunder/patienter i media och debatt att det läkemedel de har fått förskrivet inte finns på det lokala apoteket.
Svaret är förstås att frågan är mycket komplex. Den beror på utbytessystem, internationella läkemedelskedjor, måste skilja mellan vara och produktnivå och så vidare. Men det räcker trots detta inte att bara redovisa att de krav som ställs på apotekens tillhandahållande uppfylls. Patienten/kunden upplever ändå problem.
Ett exempel som kan belysa vad jag menar är resonemanget i Fredrik Boströms debattinlägg att eftersom många patienter inte hämtar ut alla läkemedel vid ett tillfälle, så spelar det inte så stor roll att bara är 70 procent av de som har kring tio läkemedel kan få alla läkemedel vid samma tillfälle.
Man missar då att över tre månader så har var tredje av dessa patienter ändå någon gång upplevelsen att de inte kunde få ett läkemedel expedierat.
Är det högt eller lågt? Och förstår kunden utbytessystemet som att man inte kan få ”sitt” läkemedel? Min poäng är att upplevelsen finns hos många patienter oavsett orsak. Och den förstärks och bekräftas förstås av mediarapportering som blandar ihop restnotering, utbyte och varu-/produktperspektiv. Mot denna känsla hjälper inte aldrig så mycket statistik.
Nya farmaceutiska tjänster kan nog vara bra för vissa frågor, men för huvuduppdraget – att möjliggöra för patienten att genomföra läkemedelsbehandlingen i hemmet på det sätt som avsetts i mötet i vården – så är det inte i första hand nya tjänster som behövs utan nya tankar. Hur många apotekskedjor erbjuder till exempel automatiskt en patient som inte kan få ett läkemedel expedierat en kostnadsfri tjänst att få läkemedlet levererat direkt hem med bud inom ett dygn (i större delen av Sverige)? Inte som ett av flera alternativ utan som det självklara förstahandsalternativet?
Att tänka på det sättet gör det enkelt för patienten och apoteket slipper ett nytt separat expeditionstillfälle. Personalen slipper frustration och klagomål. Och apotekskedjan kan få en tacksam kund.
Narkotika, läkemedel med kylförvaring och läkemedel till barn är exempel som är mer komplicerade men för delar av dessa finns lösningar med bud och signering. Sådant är nog nödvändigt om fysiska apotek på lång sikt ska kunna hävda sig ordentligt mot nätapotek. De senare har för övrigt också farmaceutisk rådgivning om än på distans.
Ett annat exempel är hur man ser på patienten med tio läkemedel. Är det en patient som tar mer än genomsnittlig tid att expediera och hjälpa, en patient som ökar köerna vid receptdisken? Eller är det en patient som ger tio gånger ersättningen för en och samma expedition då hen ska ha tio läkemedel expedierade? Vem är egentligen guldkund på ett apotek i dag? Den med spontanköp av sidoprodukter eller den med många marginalersättningar vid varje tillfälle men som förstås tar längre tid att hjälpa?
Utifrån detta har jag många tankar kring sådant som kanske skulle kunna minska upplevda problem hos patienter på apotek. Men mina tankar är förstås inte lika insiktsfulla eller relevanta som tankarna hos anställda på apotek som upplever problemen i vardagen. Vi behöver ha mer diskussion kring detta och inte bara fokus på nya farmaceutiska tjänster. Kanske det till och med kan bli enklare att få till ersättning för nya farmaceutiska tjänster om vi diskuterar huvuduppdraget mer förutsättningslöst?
Mikael Hoffmann, läkare, chef för stiftelsen NEPI – nätverk för läkemedelsepidemiologi, ordförande i Svenska Läkaresällskapets kommitté för läkemedelsfrågor
