För den som följer den svenska läkemedelsdebatten och Apoteket AB hände det mycket under första halvan av 2006 som är motsägelsefullt och som inte går ihop hur man än funderar.
Några av de paradoxer som jag behöver hjälp av med att hitta logik i är:
Å en a sidan pratar Apoteket i debatten om OTC-läkemedel varmt om vikten av farmacevtisk kompetens, å andra sidan föreslår man att en lösning på tillgänglighetsproblemet är att utöka ombudsverksamheten (där ICA-handlarna redan finns och där det dessutom handlar om Rx).
Å ena sidan pratar man om att Apoteket har 90 miljoner kundbesök per år, underförstått då att landstingen kan nå, informera och påverka sina medborgare via Apotekens kvalitativa samtal. Å andra sidan säger man att 90% av besöken är besök där man kan langa över en burk över en disk, ta betalt och ta nästa kund, det vill säga de besök som kan gå via snabbkassan.
Å ena sidan anför man kvalitet och oberoende som argument för att vi behöver ett apoteksmonopol i Sverige, å andra sidan slimmar man bolaget och gör de mest kommersiella satsningarna i bolagets historia.
Jag har under sommaren legat i hängmattan och försökt att reda ut de här motsägelserna men inte lyckats. Jag har dock hittat en ledtråd. Att de andra medlemmarna i monopolklubben är Nordkorea och Kuba har vi hört från många håll under en längre tid nu och det är en uttjatad propaganda, men möjligen kan man via den liknelsen hitta en förklaring på paradoxerna. I dessa enväldes stater är inte ledningen särskilt van att bli motsagd vilket gör att man kan ge order och skriva lagar som går emot varandra utan att bli uppmärksammad på det.
Det finns många historier som sprids kring hur samhället i de kommunistiska diktaturerna blev galet, traktorfabriker i Sibirien som var beroende av motorer tillverkade i Östtyskland, skofabriker där sulorna fraktades 800 mil et cetera; även här har vi paradoxer.
Apoteket är inte en diktatur, det vet alla som jobbat i och med organisationen. Däremot är det en organisation som kan göra mycket utan att bli motsagd. Såväl personal inom organisationen som kunder, leverantörer och samarbetspartners utanför den är beroende av monopolet och upplever i många fall att det är lättare att hålla med än att uppmärksamma en brist. Lägg till detta att vi farmacevter är noggranna individer som tar sina uppgifter vi får på yttersta allvar så har vi en miljö där paradoxerna och de motsägelsefulla projekten kan leva sitt eget liv och växa sig starka.
Det som är skrämmande i detta är att det knappast går att påverka, att ja-sägandet och dess konsekvenser frodas i enväldiga stater och företag är ett faktum. Historien lär oss ju vad som hände med de kommunistiska staterna; sammanbrott inifrån. Om paradoxerna ökar i antal och fler och fler uppmärksammar dem tappar staten/företaget förtroendet hos sina medborgare/kunder och den enda vägen att hålla fast vid systemet blir lagstiftning och mer ja-sägande tills dess att implosionen kommer. Systembolaget ligger några år före Apoteket och några år efter Nordkorea och Kuba i detta race mot sammanbrottet men det är samma väg de färdas på. I samtliga dessa exempel är det ideologi och prestige som går före funktion och förstånd, och ju närmare slutet vi kommer, desto mer kommer paradoxerna att anhopas.