Den märks direkt – värmen som finns mellan dem. Trots att de varit ett par i över 25 år lyser det om dem. Nästan som nyförälskade sätter de sig nära varandra, inte bara för att soffan är liten.
– Det sa klick tack vare en förkylning, säger de i mun på varandra, Anita Finne Grahnén och Anders Grahnén.
Att det sedan var på en nyårsresa till St Anton i de Österrikiska Alperna och att de känt varandra sedan flera år är en annan historia.
Nu träffas vi däremot på Pharmen, Farmacevtiska studentkårens hus på Gluntenområdet i Uppsala. Dels för att det är nära till deras respektive jobb, men även för att Anders är inspektor i kåren sedan ett år. Han är här ofta, Anita mest när det är fest.
– Om du slår ut det på en vecka blir det inte så många timmar, säger Anders.
– Du skulle fått ett annat svar om jag inte satt här. Men han brinner för det. Det lyser om honom när han pratar om studenterna, kontrar Anita och lutar sig mot Anders.
Det här visar sig bli typiskt för hela intervjun – den ena svarar och den andre fyller i. Hela tiden med värme och omtanke. Och en lätt beröring.
En rak och en krokig
Under nio år arbetade de samtidigt på Socialstyrelsens läkemedelsavdelning, idag Läkemedelsverket.
Anders lämnade verket 1988 men Anita är kvar sedan hon fick fast jobb 1979, idag som en av två direktörer för verksamhetsgrenen läkemedel med runt 250 anställda. Det är ett operativt arbete som mycket går ut på att styra och leda samt vilka strategier man ska arbeta efter i läkemedelsfrågor och innefattar allt från kliniska prövningar till labb och utredningar.
– Jag är inte expert på något men använder mitt farmacevtiska förnuft varje dag. Med åren har jag blivit en generalist, någon som är bra att sätta samman delarna till en helhet.
Om Anitas bana är rak är Anders desto krokigare. I dag är han formellt “chief scientific officer” på Quintiles nordiska verksamhet.
– Jag fungerar som vetenskaplig rådgivare och hjälper projektledarna i praktiska och teoretiska frågor.
Fyra dagar i veckan är Anders på Quintiles och en dag i veckan adjungerad professor på farmacevtiska fakulteten i Uppsala, med betald lön från Quintiles.
På ett sätt är cirkeln nu sluten. Han är delvis tillbaka på Farmis, där han började med att doktorera på biokemin. Men efter att han insett att det skulle ta en evighet fick han istället jobb på det som i dag är Läkemedelsverket.
– Ibland är tiden god emot dig. Då måste man fånga det som kommer emot dig och nu kom det här med farmakokinetik, säger Anders.
Då var det helt nytt, ingen på verket kunde något om det och man tog inte hänsyn till det i sina värderingar av nya läkemedel.
En framsynt chef bestämde att Anders skulle bli verkets man för all farmakokinetisk bedömning. Han krävde, och fick, utbildning i ämnet, och åkte bland annat till Manchester och Malcolm Rowland, idag guru inom området.
Då föddes också idén till ett avhandlingsprojekt som han till slut disputerade på 1984.
Måste ta politiskt ansvar
I början gick det bra att prata jobb vid middagsbordet, i dag går det inte lika bra. Hemligheterna har blivit fler ju högre upp i sina respektive organisationer de har kommit.
– Anders berättar inte för mig vilka kontrakt de har med stora kunder. Och jag kan inte berätta om vilka utredningar vi håller på med, säger Anita.
När hon fick sitt nuvarande arbete på Läkemedelsverket hade man en diskussion i och med Anders arbete på Quintiles.
– Skulle jag behöva fatta beslut i något som Quintiles lämnat till oss gör jag inte det. Då får någon annan göra det, förklarar hon.
– Hos oss har det aldrig setts som ett problem, säger Anders.
Men självfallet pratas det läkemedelsfrågor och vad som händer inom läkemedelsområdet.
– Bringwellmålet i EG-domstolen har vi diskuterat mycket. Det är inte frågan om utan när Apoteksmonopolet faller, säger de båda, nästan i munnen på varandra.
Läkemedelsindustrins dåliga produktivitet och ökande kostnader har diskuterats, liksom problemen i läkemedelsanvändningen. Anita menar att det finns för många kockar som rör i soppan.
– Det finns ingen som ser helheten.
Anders förslag är att Sverige behöver en klart och tydligt uttalad läkemedelspolitik.
– En bra början vore om politikerna satte sig ner och sa att man ska ta ett ansvar för processen. Det är Socialdepartementet som måste göra det.
– Jag tror på en ökad användning av register. Det är mycket prat om patientens integritet idag, som kanske faktiskt hämmar utvecklingen, menar Anita.
“Nu går det i putten”
En vändpunkt i familjens liv kom 1986. Då beslutade sig vännerna Bengt Dahlström och Sven-Åke Eckernäs sig för att starta PMC, Pharmaco Medico Consultants, ett av de första kontraktsforskningsföretagen i Sverige.
– Det var ingen som hade gjort det tidigare. Ingen visste om det skulle fungera och det var förmodligen mycket mer pionjärarbete än vad vi själva förstod.
Anders kom in tidigt i processen. 1987 sade han upp sig från verket, blev mer eller mindre satt i karantän i sex månader innan han fick börja på PMC 1988. Även om beslutet i sig var lätt att fatta, med stöd från Anita, var omvärldens reaktioner starka.
– Jag blev utskälld av delar av etablissemanget, både inom och utom verket, som tyckte att jag var en svikare och förrädare. Vågorna från 1968 hade inte riktigt lagt sig och många tyckte det var fult att tjäna pengar på forskning, säger Anders.
Basen stod Anita för under de skakiga inledande åren, med en fast statlig tjänst.
– Då var det många diskussioner kring köksbordet där Anders mer eller mindre varje vecka sa att nu går det i putten. Till slut lärde jag mig att det bara var snack men i början var jag orolig eftersom vi hade små barn då.
– Anita har varit ett oerhört stöd. Besluten blir inte så stora när man har en livskamrat som stöttar så oreserverat, säger Anders.
Så här i efterhand menar Anders att de tidiga PMC-åren var de bästa, trots hårt arbete och långa dagar.
– Arbetstillfredsställelsen var så stor, att se något växa, att se att det fungerade. Men det var ingen dans på rosor, vi jobbade oerhört mycket.
Fram till 1996 kämpade man på och utvecklade företaget innan vägvalet var oundvikligt; växa av egen kraft i maklig takt eller en snabbare expansion genom samgående. I samma veva ville amerikanska Quintiles in i Skandinavien.
– De hade pengar och ville expandera. Vi fick ett uppköpsbud från dem som majoriteten av de tolv aktieägarna tyckte var bra. Det var ett jävla bra bud helt enkelt, berättar Anders.
Han menar att samgåendet med Quintiles var det bästa som kunde hända. Vid samgåendet hade PMC 45 anställda, i dag har Quintiles i Sverige runt 200 anställda, sedan även andra bolag köpts in.
– Men PMC-kärnan finns kvar, framför allt inom bioanalys och fas I, säger Anders lite stolt.
Utvecklingen har gått bättre och längre än Anders och de övriga i PMC kunde tro. Han menar att det beror på den kraftiga omstrukturering och globalisering som läkemedelsindustrin gått igenom de senaste åren.
– Vi kunde inte ens drömma om att det skulle gå så här bra när vi startade.
Så ock i hemmet
Här utkristalliserar sig en stor skillnad mellan makarna Grahnén. Anders som idésprutan, den som hoppar runt och testar nytt, den ettriga terriern som kör på tills han är övertygad om motsatsen. Som kontrast är Anita den som stått för kontinuitet, stabilitet och långsiktighet med sina 25 år på Läkemedelsverket.
Reflekterar era karriärer även hur ni är som människor?
– Ja, det gör det, säger de båda i kör.
– Anders är entreprenören, medan jag är den som får saker och ting att hända, säger Anita med ett leende.
Fungerar det så hemma också?
– Ja, säger Anita tyst.
– Ja, suckar Anders, innan båda skrattar.
– Men om du frågar mina PMC-kollegor vad jag hade för funktion där skulle de svara att jag var jordfräsen. Den som fick saker och ting gjorda, säger Anders, än en gång med en hand på Anitas arm.