Judit Dénes visar stolt upp Apotekets och landstingets gemensamma lokaler på sjukhusområdet i Jönköping.
? Lokalerna har kommit till för att landstinget ska kunna samarbeta med Apoteket. Här sitter folk från båda grupperna och driver olika utvecklingsprojekt, säger hon och slår ut med armarna för att demonstrera en modernt inredd lokal i ett gammalt anrikt hus.
Samarbete är en av hennes käpphästar och hon återkommer ofta till hur viktigt det är att läkare, sjuksköterskor och apotekare arbetar tillsammans för patientens bästa. I det fallet menar hon också att hon arbetar i ett föregångsområde i Sverige. I landstinget i Jönköpings län har professionerna samarbetat i många år, bland annat introducerades apotekare i slutenvården redan för tio år sedan. Och kanske är det en av anledningarna till att landstinget var först i Sverige med att få in apotekare på en vårdcentral. Judit Dénes är landets första öppenvårdsapotekare, men sin egen roll i utvecklingen tonar hon ändå ödmjukt ner. Hon menar att det handlar mer om det gynnsamma samarbetsklimatet i området och framhåller eldsjälar som Kerstin Jigmo, primärvårdschef, och Owe Lind, ordförande i läkemedelskommittén, som de verkliga drivkrafterna.
? Owe Lind har alltid kämpat för att farmacin ska in i vården. Han såg att det inte gick att lösa alla läkemedelsrelaterade problem i slutenvården. Han menade att de måste förebyggas i öppenvården och att apotekaren är en förutsättning för detta, förklarar Judit Dénes med stor entusiasm i rösten.
Huvudet fullt
Judit Dénes började arbeta i projektet Apotekare på vårdcentral som drog igång i Gislaved i april 2001. Då hade hon redan erfarenheter av att arbeta i vårdteam i slutenvården i Värnamo.
? I slutenvården ska alla proppa i patienten information om allt möjligt och det ska gå snabbt innan personen måste åka hem. Man sitter på sängkanten och pratar och det är en informationsmiljö som inte är optimal. Samtidigt har patienten huvudet fullt med andra tankar om sjukdomen och hemresan. På vårdcentralen kan patienten ta till sig informationen i lugn och ro.
Men för hennes egen del menar hon att erfarenheterna från slutenvården är ovärderliga. Hon anser till och med att sådana erfarenheter ska vara ett krav för alla apotekare som ska in på vårdcentraler och arbeta.
? Man får vara med på ronden och kan höra hur man pratar om läkemedel i samband med andra saker, till exempel laboratorieprover. Man lär sig hur läkare tänker och att det som står i FASS kanske inte alltid följs i praktiken. Man kommunicerar direkt med de andra i vårdteamet och kan följa upp vad som hände med förslagen redan nästa dag.
Nu betalar landstinget
En utvärdering av projektet Apotekare på vårdcentral från Institutet för hälso- och sjukvårdsekonomi, IHE, visar på positiva resultat. Apotekarens insatser är kvalitetsbefrämjande och förbättrar hälsan och minskar onödigt sjukvårdsutnyttjande enligt utredningen. Däremot är effekterna på läkemedelskostnaderna mer osäkra.
? Blev det billigare? Det är ofta den enda kopplingen som görs mellan mitt arbete och resultaten av studien. Men de stora kostnaderna står felmedicineringen för och det är dessa kostnader som måste jämföras med kostnaden för mig. Men det måste man se på i ett längre perspektiv.
Nu är projektet avslutat sedan maj 2003, men Judit Dénes är fortfarande kvar på vårdcentralen i Gislaved. Landstinget tycker sig inte kunna avvara henne och betalar nu fullt ut för tjänsten som delfinansierades av Apoteket till 60 procent under projekttiden.
Om dagarna träffar hon patienter som har ett besök inplanerat hos läkaren inom någon vecka. Hon diskuterar läkemedelsanvändningen med patienten och upprättar en aktuell läkemedelslista. Mycket handlar också om undervisning, att förklara för patienten hur han eller hon ska ta läkemedlet och inte minst varför. Judit Dénes gör anteckningar om samtalen direkt i journalen och lämnar en lista över de upptäckta läkemedelsrelaterade problemen och rekommendationer på ändringar till läkaren.
Två av tre råd följdes
Det är sedan upp till läkaren om råden ska följas eller inte, men under projekttiden visade det sig att två av tre av apotekarens råd följdes av läkaren.
? Egentligen tror jag att fler råd följs, men eftersom inte alla förändringar i läkemedesanvändningen kan göras vid samma besök så finns det en eftersläpning i följsamheten som inte visas i statistiken, menar Judit Dénes.
Under projekttiden ingick också utbildning av vårdpersonalen i Judit Dénes sysslor. Men den arbetsuppgiften har legat på is sedan projektet avslutades. Anledningen är att alla resurser i stället satsats på att hitta ett sätt att kvalitetssäkra receptförnyelser som enligt en överenskommelse ska granskas av apotekaren i ett första steg. Judit Dénes tog på sig uppgiften och gjorde med den som hon gjort med alla andra råd, antecknade dem i journalen för läkaren att ta ställning till. Det var bara det att vid förnyelserna kom inte patienterna in för besök vilket ledde till att det var svårt för läkaren att göra något åt rekommendationerna.
Revirstrider försvinner
Irritation och frustration följde i spåren.
? Till slut var jag tvungen att fråga om de var arga på mig eller på systemet, men det var ju systemet. Plötsligt förstod jag hur de upplever det när apoteket ringer och stör dem när de håller på med något annat, suckar Judit Dénes.
Lösningen på problemet var att ge Judit Dénes större befogenheter. Nu kontaktar hon själv patienten och reder ut saker och ting som inte stämmer.
Men att påstå att samarbetet också i övrigt flutit helt friktionsfritt vore att ta i. Och även om Judit Dénes anser att ingen har något att förlora på ökat samarbete så har hon ändå känt av revirstrider mellan kårerna.
? Läkare som inte har erfarenhet av att samarbeta med apotekare vet inte vad de ska använda oss till, de vet inte vad vi kan. Ibland när jag har presenterat mig för en ny läkare har jag sett att de undrar varför jag är där. Och jag förstår att de kan uppfatta mig som en polis som bara går in och söker fel i deras jobb. Men jag vill inte leka läkare och jag vet var mina gränser går. Det är doktorn som fattar besluten om läkemedelsordinationen. Apotekaren arbetar på doktorns uppdrag och kan bara bidra till ett säkrare beslutsunderlag.
Känner du att du måste gå på tå?
? Ja, i vissa fall, om det är en läkare som man inte känner så väl måste man vara försiktigare med hur man uttrycker sig. Men efter någon dag är många jättetacksamma över att jag uppmärksammat dem på olika problem. Jag är också noga med att inte säga sådant till patienten som kan störa förtroendet mellan läkare och patient.
Hårdpluggade svenska
Judit Dénes är full av entusiasm och bubblar av argument för den nytta apotekare kan göra i vården. Men när jag ber henne berätta om sin egen bakgrund träder plötsligt en mycket mer blygsam människa fram.
Hon redogör kortfattat för hur hon kom hit med rumänsk apotekarexamen på fickan och ett barn i magen 1987 och hur hon sedan hårdstuderade svenska medan hon flyttade runt på olika förläggningar i Sverige. Sedan har hon arbetat på olika apotek i Jönköpingstrakten. Men efter den snabbgenomgången av livet är hon snart tillbaka på det ämne som hon verkar brinna helt för.
? Det är så roligt när patienterna säger att de fått hjälp och när vårdpersonalen är tacksamma. Det ger så mycket, det här jobbet.
Karin Nordin