Aldrig har väl debatten varit så intensiv om läkemedelskommittéerna som nu, beroende på deras ökande betydelse och inflytande inom läkemedelsområdet. Läkemedelskommittén har ju gått från att vara en ?förening för de sanna entusiasterna? till att vara en välorganiserad och etablerad gruppering i landstinget med egen personal och budget, låt vara att dess placering i landstingsorganisationen kan skilja sig från landsting till landsting.
Det är förståeligt att en sådan utveckling leder till ökade aktiviteter från inte minst läkemedelsindustrin och andra aktörer. Det ställer också mycket stora krav på transparens och kvalitet i vad läkemedelskommittén företar sig. Och ska då också självklart tåla en närgången granskning.
Men som påpekas i ledaren i Läkemedelsvärlden 12/04 så skjuter man oftast på pianisten istället, då pianot är ostämt. Det är därför som jag själv tillsammans med många kollegor i läkemedelskommittéerna landet över med bestörtning ser hur vissa ?sanningar?, som den om ?överprövning?, upprepas och upprepas i olika sammanhang. Det blir till slut en självuppfyllande profetia, som om den upprepas tillräckligt ofta blir sann eller åtminstone väldigt onyanserad.
Läkemedelskommittén i Örebro har en mycket tydlig plats som oberoende och självständig rådgivare i landstingsorganisationen. Vi har sålunda ingen plats i den så kallade linjen (driftorganisationen). Läkemedelskommitténs roll och plats i landstingets organisation skiljer sig från landsting till landsting, varför man inte kan klumpa ihop argumenten mot eller för läkemedelskommittéer att gälla samtliga. Det gagnar inte debatten att varken utge kollektivt beröm eller kollektiv bestraffning.
Jag vill ge några kommentarer till den senare delen av ledaren, där följande fråga ställs: ?Är då dagens svenska system för värdering av nya läkemedel det optimala?? .
Nej, det vore övermaga att påstå att så är fallet, men för att förstå processen fram till den enskilde förskrivarens receptpenna måste man dela upp denna process i olika faser, som var och en kräver sina överväganden. Det som debatten ofta handlar om är värderingsfasen, vilket för vissa då har lett till påståenden om ?överprövning? och bristande kvalitet eller olika ställningstaganden hos kommittéerna. Ingen läkemedelskommitté kan börja från ?scratch?, när det gäller de stora läkemedelsområdena. Läkemedelskommittéerna stödjer sig på SBU:s rapporter (exempelvis de senaste om depression och hypertoni), Läkemedelsverkets workshops och värderingar, Läkemedelsförmånsnämndens bedömningar, Social-
styrelsens rapporter etcetera. Härvidlag är alla beroende av att insamling av dokumentation, evidensbaserad värdering etcetera sker på nationell nivå.
Dock är den nationella vägen idag alltför långsam, när det gäller omvärderingar och kompletterande information om såväl enskilda preparat som hela läkemedelsgrupper. Det är bara att se vad som hänt under hösten, där det snabba informationsflödet innehåller allt från indragningen av Vioxx och metaanalys av atenolol till många nya studier inom exempelvis hjärta-kärlområdet. I avvaktan på att den ideala situationen infinner sig får läkemedelskommittéerna tills vidare enskilt eller via sina nätverk söka den evidens som finns och översätta den till praktiska råd för vården.
Vad som däremot sällan framgår av debatten är de faser i processen, som leder till ett förändrat beteende och förskrivnings- ningsmönster:
?övertygande-/acceptansfas (kan leda till full acceptans, helt förkastande eller omformulering)
?implementerings-/förmedlingsfas (pedagogisering/argumentation/motivering)
?uppföljnings-/kvalitetsfas (självrannsakan)
Dessa faser ligger alltid nära verksamheten/förskrivaren/patienten. De bygger på relationer, förtroende och kännedom om de verkliga förhållanden. Det här är läkemedelskommittéernas hjärtefrågor.
På hemmaplan är vi ?oslagbara?. Ingen vinner ett ?krig? genom att bomba uppifrån, det behövs marktrupp.
Leif Kronberg
Apotekare/Farm dr
Ledamot i läkemedelskommittén vid Örebro läns landsting