I början av april togs subventionen på medel mot fetma och impotens bort. Det skedde för att Landstingsförbundet skulle acceptera ett nytt avtal med regeringen om ersättning för läkemedel, som förskrivs inom landstingen.
Socialministern har bland annat motiverat försämringarna med att produkterna sällan är subventionerade i Europa. Men han säger inte att dessa länder har mycket lägre skattetryck, det vill säga medborgarna har mer pengar i egen ficka.
De aktuella läkemedlen har också etiketterats som livsstils- eller livskvalitetläkemedel. Det är ett vilseledande grepp, som ger sken av att behandlingarna gäller dem, som tycker att baddräkten sitter åt eller casanovor, som aldrig får nog. Men fetma och impotens är sjukdomar och inte mer självförvållade än många andra. Dessutom tar inte rätten till sjukvård i Sverige hänsyn till hur åkomman uppkommit ? som väl är.
Det fanns alternativa sätt att angripa frågan. Det mest naturliga hade varit att skjuta upp beslutet tills den läkemedelsförmånsnämnd inrättats, som Olov Edhags utredning och ett flertal remissinstanser förordat. Då hade dessutom resultat förelegat från SBU:s pågående genomgång av nytta, risker och kostnader för olika åtgärder mot fetma. Ett annat alternativ var att via läkemedelskommittéerna styra upp förskrivningen.
Ett tredje alternativ hade varit att fatta beslut efter politiskt och vetenskapligt förankrade kriterier, det vill säga prioritet och patientnytta. Riksdagens beslut om prioriteringar anger som högsta prioritet vård av sjukdomar, som utan behandling leder till för tidig död respektive vård av svåra kroniska sjukdomar. Att BMI-definierad fetma hör till denna grupp är klart med hänsyn till dess många livshotande följdsjukdomar. Medel mot impotens prioriteras rimligen till kategori tre inom vilken flertalet av läkemedlen torde konsumeras. Impotens beror till cirka 80 procent på fysiska orsaker.
När det gäller patientnyttan är den relativt svag för dagens medel mot fetma. Den engelska förebilden till Edhags nämnd, NICE, har dock nyligen rekommenderat att subventionera Xenical. En jämförelse mellan olika medicinska behandlingar med skattestöd skulle också visa på flera exempel med motsvarande eller sämre nytta än Xenical. För medel mot impotens är nyttan större och Viagra har effekt i cirka 70 procent av fallen, vilket är över genomsnittet för läkemedel.
Det har också skickat negativa signaler till den forskande läkemedelsindustrin. Nya medel i pipeline sades till och med vara ett skäl till det snabba beslutet. Regeringen kunde här ha valt att lyfta ut enskilda subventionerade preparat, som man gjort inom gruppen hostmediciner. Beslutgången bakom de aktuella inskränkningarna av läkemedelssubventionen är bedrövlig att erfara. Den är ett exempel på politisk kohandel, som leder till minskat förtroende för sjukvården.