Läkare utan gränser driver ett kraftfullt opinionsarbete för att de sjuka i den fattiga världen ska få tillgång till den läkemedelsbehandling de inte får idag. Farmacevter utan gränser är inte så synliga i debatten när det gäller den frågan?
– Men vi är en sådan rysligt liten organisation. Man kan inte jämföra oss. Medan Läkare utan gränser till exempel har 250 anställda på sitt internationella sekretariat finns det på vårt internationella kansli knappt 20 personer. Vi är också en ung organisation.
Men har ni någon åsikt?
– Det är klart vi har. Det här är ju en av de riktigt stora globala frågorna. I många stycken kan man se det som oetiskt att du tvingas använda dyra läkemedel när det finns alternativ som är oerhört mycket billigare och som skulle göra det möjligt att behandla många fler.
– Men också WHO:s engagemang har varit betydelsefullt för att driva den här frågan.
Hur då?
– Jo, företagen brukar hävda att det enbart är genom att köpa in från originalproducenterna som man kan garantera kvaliteten på preparatet. För att motverka det har WHO i samverkan med läkemedelsmyndigheten använt sig av inspektörer som kontrollerar generikaproducenter, framför allt i Brasilien, Indien och Sydafrika, och gett dem som följer GMP-standard en kvalitetsgaranti. Det har gjort det möjligt för de stora donatorerna att få väldigt mycket mer för sina pengar. Det har framför allt gällt inköp av läkemedel mot aids, tuberkulos och malaria ? de tre stora dödarna.
Varför ska man gå med i Farmacevter utan gränser?
– Det gör man om man har ett medmänskligt intresse och ett engagemang för att patienter i låglöneländer ska få möjlighet till bra läkemedelsbehandling. Om man som farmacevt vill göra skillnad, vill göra en insats så kan du åstadkomma bra mycket mer i ett låginkomstland än du kan göra i ett välreglerat och organiserat land som Sverige.
Är farmacevter intresserade av att ge sig ut i världen? Min bild är att de inte är det?
– Precis. Det är ett problem att väldigt få farmacevter har internationell erfarenhet. Utbildningen är till exempel inte alls anpassad till en global verksamhet. Du kan passera farmaciutbildningen utan att egentligen veta något om global farmaci eller var de stora läkemedelsproblemen finns.
Men du har det?
– Det som lärt mig mest om läkemedelsfrågor i låginkomstländer var när jag arbetade som Pharmaceutical Adviser for Ministry of Health i Hanoi i ett och ett halvt år. Det var en fantastisk skola.
– Jag har arbetat väldigt mycket med internationellt nätverkande. På mitt arbete på UMC (Uppsala Monitoring Centre) är min uppgift att etablera biverkningsbevakning och hjälpa till att bygga upp rapporteringssystem i länder runt om i världen. Det har gjort att jag undervisat mycket och föreläst om biverkningsfrågor. När jag började 1978 var 23 länder engagerade, idag är vi ungefär 100.
De vi främst förknippar med biståndsarbete är ju läkare och sjuksköterskor ? är deras utbildning mer utåtriktad?
– Jag tror inte det. Men det finns en helt annan förväntan på de yrkesgrupperna. När vi hade bildat fug gick vi ut och informerade bland annat en del kyrkliga organisationer och Röda Korset om vår existens; att vi var kunniga på läkemedel och att vi gärna stod till tjänst och ville samarbeta. De var generellt mycket frågande till vad de kunde ha för behov av oss. Kunskapen om farmacevters kompetens är med andra ord mycket dålig.
Varför är det så?
– Jag tycker nog att en del av ansvaret ligger hos de farmacevtiska organisationerna, såväl farmacevtförbundet som Apotekarsocieteten som knappast syns i den allmänna debatten. Och vi i fug mäktar inte med att ta på oss den rollen.
Så vad har ni för strategi ? hur ska ni jobba?
– Vi har ett stort ansvar för att ge möjlighet för svenska farmacevter att engagera sig och bidra med sin kompetens i låginkomstländer. Idag finns inte så många andra kanaler för dem som vill det. Vårt övergripande mål är en god läkemedelsförsörjning. Men också att hjälpa till att få ut farmacevter i världen eftersom det finns en sådan förväntan på oss.
Hur gör ni då?
– En strategi är att få igång samarbete och göra oss kända hos andra svenska organisationer, därför har vi blivit medlemmar i Forum Syd som är en paraplyorganisation för runt 200 svenska organisationer som bedriver biståndsarbete. Det ger oss en plattform och hjälp att se vilka projekt vi kan engagera oss i.
– Vi har också börjat samarbeta mer aktivt med de andra PSF-organisationerna. Tyska PSF har ett etablerat samarbete med en medicinsk biståndsorganisation som gjort att de har erfarenhet av katastrofinsatser. Vi har gett fem av våra medlemmar möjlighet att gå deras utbildning. När de gjort det finns de med på deras backuplista.
Vad gör farmacevter i en katastrof?
– Ser till att rätt läkemedel kommer fram snabbt och så säkert som möjligt. WHO har utvecklat ett emergencykit för det ändamålet.
– Vad de, tyvärr, också väldigt ofta gör är att sortera donationer från när och fjärran. Det var inte minst sådant farmacevter på plats efter tsunamin fick ägna sig åt.
– Det kallas i en film som PSF gjort för ?the second tsunami?. Där dokumenterar de den flodvåg av oanvändbara läkemedel som kom från hela världen och som ställde till så mycket trassel. Det kom läkemedel som hade utgångsdatum 1977!
– Läkemedelsdonationer är ett svårt område som jag tycker att de flesta ska hålla sig borta från. Det finns så många vittnesmål om hur välviljan leder fullständigt fel. Istället ska man ge pengar till stora organisationer som kan köpa in läkemedel genom etablerade kanaler.
Det förekommer också läkemedelsdonationer i mindre skala. Till exempel till dem som ger vård till gömda flyktingar i Sverige. Är det också fel tycker du?
– Det kände jag inte till. Problemet är väl då att de inte kan få läkemedel någon annanstans. Egentligen borde man förstås samla in pengar så man kan betala priset för läkemedelsbehandlingen.
– Om farmacevter skulle engagera sig i det, är det ett ställningstagande av enskilda individer. Från fugs sida är det inte någon fråga, det finns så väldigt mycket större läkemedelsproblem utanför Sverige, där vi kan göra mer.
Ja, vad är det då farmacevter har för kompetens som biståndsarbetare?
– Hela skalan av uppbyggnad av läkemedelsförsörjningssystem, och vi kan mycket om kvalitetskontroll och läkemedelsanvändning.
– I vår räknar vi med att två farmacevter åker till Uganda för att utbilda ugandiska hälsovårdsarbetare som i sin tur ska ge stöd till dem som har hiv. De behöver mycket undervisning om hur läkemedlen ska tas bland annat för att förhindra resistens.
Hur länge har Farmacevter utan gränser funnits?
– PSF ( Pharmaciens Sans Frontière) bildades i Frankrike 1985. Idag finns det nationella föreningar också i Norge, Danmark, Schweiz, Tyskland, Kanada och Sverige. I Sverige är vi inte hundra medlemmar ännu. Målet är att vi ska bli 300 under det här året.
På er hemsida kan man läsa att några läkemedelsföretag stödjer ert arbete. Kan inte det bli en konflikt? Till exempel när vi talar om patentfrågor kontra behovet av billiga läkemedel?
– Principen har varit att man som företag eller institution kan lösa en medlemsavgift som då är 4 000 kronor. Då har vi flaggat upp för dem på hemsidan. Det skulle visa hur respektabla och erkända vi är. Men det kan förmodligen också ge intryck av att de har inverkan på besluten som fattas, vilket de absolut inte har. Och nu har vi bestämt att ta bort dem från hemsidan.
– Men vi representerar farmacevter i allmänhet, oberoende av var de arbetar. Har man ett genuint intresse av en bättre läkemedelsförsörjning i låginkomstländer är man välkommen.