Hjärtsvikt, typ 2-diabetes och Alzheimers sjukdom. Tre sjukdomar som idag betraktas som en naturlig del av åldrandet. En onödig del – i alla fall om man ska lyssna på forskare vid International Longevity Center i USA som menar att vi måste satsa mer resurser på forskning om åldrandeprocessen.
– Med tanke på de skenande sjukvårds-kostnaderna av en åldrande befolkning har vi inte råd att låta bli, betonar Robert Butler, forskningsansvarig för verksamheten.
Under 1900-talet steg den förväntade livslängden i västvärlden med 30 år och idag kan nästan hälften av alla nyfödda räkna med att leva längre än 85 år. Människans maximala livslängd är idag runt 125 år. Men kan vi bli ännu äldre? Och framförallt allt, kan vi bli friskare under den senare delen av livet?
De senaste åren har det inom åldringsforskningen utkristalliserats en ny forskningsgren. Robert Butler hör dit. I princip ifrågasätter de hela synen på åldrandet. Istället för att, som man gjort traditionellt, tackla våra moderna kroniska sjukdomar individuellt, tänker de att det är många ålderssjukdomar som har en gemensam grund. Och att det är den som forskarna ska försöka hitta. Lyckas man med det är tanken att de också kan ta fram läkemedel som förebygger flera av ålderdomens sjukdomar på en gång.
Det kan låta som ytterligare en variant av den ständiga drömmen om evig ungdom. Men faktum är att flera forskningsframsteg den senaste tiden matar optimisterna med argument. Till exempel har framgångsrika försök visat att åldrandet inte är en oåterkallelig process utan att den går att fördröja med extremt kalorifattig kost eller genom att sänka kroppstemperaturen. Andra viktiga ledtrådar har kommit från forskning kring hur genetiska mutationer påverkar åldrandet. Vissa spår har redan lett till att nya läkemedel håller på att utvecklas.
Som vanligt kommer de nya infallsvinklarna från studier av de grundläggande fysiologiska mekanismerna. De flesta är idag ense om att det inte är någon klocka eller program som styr vår biologiska ålder utan att det snarare handlar om hur stora skador vi fått på kroppens olika organ. Alla celler i kroppen får med tiden mikroskopiska skador och med åren går reparationsprocessen allt sämre och långsammare. Ämnesomsättningen ger också upphov till biprodukter som fria radikaler som kan verka skadande på cellernas DNA och påskynda åldrandet. Det är den större bilden. Går man ner på detaljnivå är hypoteserna desto fler och komplexare.
På Karolinska Institutet forskar Nils-Göran Larsson och hans kollegor utifrån något som man kan kalla mitokondrie-hypotesen. Mitokondrierna är cellernas kraftverk och ansvarar för den viktiga cellandningen. Sedan länge har man sett att mutationer i mitokondriernas DNA ökar med åren. Det man inte vetat är om mutationerna är en följd av åldrandet eller om de är själva orsaken till åldrandet. Men för ett par år sedan publicerade Nils-Göran Larsson forskningsresultat i Nature som talar för det senare. Genom försök med möss med en defekt förmåga att korrigera mutationer i mitokondriernas DNA kunde forskarna visa att mutationerna i sig inducerade åldrande. Mössen uppvisade en mängd förändringar som man ser vid normalt åldrande som benskörhet, håravfall, blodbrist och hjärtsjukdom. Dessutom förkortades djurens livslängd.
Idag arbetar Nils-Göran Larsson utifrån flera frågeställningar för att förstå de bakomliggande mekanismerna, bland annat om förändringarna i mitokondriellt DNA ökar bildningen av fria syreradikaler eller om mitokondriernas DNA påverkar längden på telomererna. Många tror att telomererna kan vara ännu en nyckel till att förstå åldrandet. De sitter längst ut på kromosomerna och förkortas med en liten, liten bit för varje celldelning. Ju äldre en människa är desto kortare är hennes telomerer.
– Förhoppningsvis kommer vi i framtiden att kunna lindra en del av de sjukliga förändringar som uppstår i samband med åldrandet. Nedsatt mitokondriefunktion kan vara en bidragande orsak till folksjukdomar som hjärtsvikt, Parkinsons sjukdom och diabetes, säger Nils-Göran Larsson.
Han har därmed samma mål som många inom åldringsforskningen idag. Samhället oroar sig mycket för framtida generationers åldrande. De flesta länder har en åldrande befolkning och står inför skenande sjukvårdskostnader och en kraftig ökning av antalet åldersrelaterade sjukdomarna. Närmare hälften av dagens befolkning över 75 får sin aktivitet begränsad av kroniska sjukdomar. Men om hög ålder kan gå hand i hand med bättre fysisk och mental hälsa kan människor vara kvar i arbetslivet längre, tjäna mer pengar och ge mindre kostnader för äldrevården. Det är det som driver på forskningen.
Där mitokondrie-hypotsen och telomer-hypotesen är två hyfsat moderna och nischade teorier, är den om kaloriernas betydelse desto äldre. Trots att det har varit känt sedan 1930-talet att lågkaloridiet förlänger livet är det inte klart varför. Ett antal studier har visat att extremt kalorifattig kost förlänger livet för en rad kortlivade organismer och hos möss och hundar. Andra studier tyder också på att dietrestriktioner kan fördröja sjukdomar som kopplas till åldrande och att många fysiska funktioner bevaras bättre. I USA finns det till och med organisationer för människor som hoppas förlänga livet genom att äta en mycket kalorifattig kost.
Men att begränsa sin diet så mycket är komplicerat, personerna får ofta problem med vitaminbrist och benskörhet. Senare tids forskning har därför fokuserat på vad det är med det minskade kaloriintaget som verkar leda till en bättre ålderdom. Till att börja med har man försökt ta reda på om det är själva kalorierna i sig, och inte andra faktorer kopplade till minskat kaloriintag, som är nyckeln. I en studie från förra året sattes till exempel frivilliga försökspersoner i 50- till 60-årsåldern på en kost där kaloriintaget minskades med 300-500 kalorier per dag. I kontrollgruppen fanns personer som minskade lika mycket i vikt med motion. Resultatet visade att det bara var den grupp som använt kalorifattig kost som fick minskade nivåer av tyroidhormonet T3, ett sköldkörtelhormon som i sin tur påverkar metabolismen och som vissa forskare tror kan vara förklaringen till att kalorifattig kost skyddar mot åldrande. En tidigare studie på människa visade att kaloribegränsning förbättrade insulinkänsligheten, gav mindre antal inflammationsmarkörer och sänkte kroppstemperaturen. Alla dessa faktorer räknas som markörer för ökad livslängd. Lågkalorihypotesen stöds av många lovan-de resultat med andra ord, men hittills har det varit svårt att göra något läkemedel utifrån tankarna. Förutom ett fynd då. Det som visar att enzymet SIRT1 verkar spela en roll i det hela.
SIRT1 hör till en grupp enzym som kallas sirtuiner och som interagerar med gener som påverkar åldrandet. Det finns totalt sju sirtuiner och SIRT1 är det mest studerade. Och SIRT1 har den speciella egenskapen att det inte bara påverkas av ett lågt kalori-intag. Det aktiveras även av ett par glas vin.
Anledningen är ämnet resveratrol som numera klassas som en sirtuinförhöjare. Resveratrol finns, förutom i vin, också i blåbär, jordnötter, tranbär, lingon och rabarber. Forskningsaktiviteten är stor på området och resveratrol anses ha potential för behandling av neurodegenerativa sjukdomar, hjärtkärlsjukdomar, metabola åkommor och fetma. Inom hälsokostindustrin har ämnet redan slagit igenom. »Föryngring« är ett säljande begrepp och på marknaden finns en mängd krämer med resveratrol som påstås behålla huden ung.
Men just det användningsområdet är tvivelaktigt. Resveratrol bryts ner snabbt i levern och i mag-tarmkanalen och det behövs mycket höga doser för att ett hälsokostpreparat ska ha effekt. Ännu mer bortkastat förefaller det att applicera substansen på huden.
Men två läkemedelsföretag, Sirtris Pharmaceuticals (Glaxosmithkline) och Elixir Pharmaceuticals, är i full fart med att försöka utveckla mer potenta varianter av resveratrol. Sirtris är inriktade på åldersrelaterade sjukdomar som kan kopplas till det metabola syndromet, olika typer av cancer samt neurodegenerativa och kardiovaskulära sjukdomar. Företaget har utvecklat en beredning av resveratrol, SRT501, som i tidiga kliniska studier på patienter med typ 2-diabetes tyder på att substansen kan ge förbättrad insulinkänslighet. Experimentläkemedlet har uppskattningsvis fem gånger högre biotillgänglighet än rent resveratrol.
En annan läkemedelskandidat, SRT1720, som också verkar på SIRT1, motverkade i en djurstudie viktuppgång och insulinresistens även när mössen fick en diet med mycket kalorier. Läkemedlet verkar genom att ändra metabolismen till ett sätt att bränna fett som normalt tar över i kroppen när energinivåerna i kosten är väldigt låga, förklarar Christoph Westphal, VD för Sirtris.
– Vi börjar också förstå mer om aktiveringen av andra enzym i sirtuin-familjen och vi har positiva tidiga resultat där dessa har visat effekt inom flera terapeutiska områden, sa han i samband med publiceringen av den senaste studien.
Det andra företaget som riktat in sig på resveratrol, Elixir Pharmaceuticals, har en SIRT1-hämmare i prekliniska studier för Huntingtons sjukdom och cancer samt en SIRT2-hämmare för typ 2-diabetes och fetma. För ett halvår sedan meddelade företaget att de inlett ett samarbete med universitetet i Boston, USA, för att testa SIRT1-modulatorer vid metabola sjukdomar som fetma, diabetes och cancer. Sirtuiner är med andra ord ett exempel på ett enzym som forskarna tror har en mer övergripande roll i ålderdomens sjukdomar, och därmed ser som en målmolekyl för att motverka flera sjukdomar samtidigt. Men det är en bit kvar. För även om forskare kunnat förlänga livet på både jästceller, flugor och fiskar med hjälp av resveratrol är effekten hos däggdjur mindre studerad. Det finns lite data från möss och sen en studie av 125 genetiskt avvikande finländare. Hos mössen kunde resveratrol öka livslängden och påverka förekomsten av diabetes och övervikt till det bättre. De fick också förbättrad hjärtkärlfunktion, muskelmotorik och bentäthet. Finländarna, som hade en medfödd variation i SIRT1 som leder till en störd metabolism, fick en bättre metabolism efter behandling med resveratrol.
Mitokondrier, telomerer, svält och resveratrol. Fyra tankar om åldrande varav en hittills lett till någon form av läkemedelsutveckling. Återstår en kanske något mer uppenbar källa till en frisk kropp: tillväxthormon. Produktionen av tillväxthormon minskar naturligt när människan åldras och det är därför inte långt till tanken att åldrandet skulle kunna bromsas om man kan komma på ett sätt att efterlikna dess effekt. Det är där den ghrelin-imiterande läkemedelskandidaten MK-677 kommer in i bilden. Det är sedan tidigare känt att substansen kan öka utsöndringen av tillväxthormon hos unga vuxna.
En forskargrupp från University of Virginia, USA, ville därför undersöka om MK-677 kunde motverka den minskning av muskelmassan som sker hos äldre personer. I en studie fick 65 personer över 60 år MK-677 i drygt ett år. De som fick läkemedlet ökade sin fettfria kroppsmassa med 1,6 kg mer än placebogruppen. Dessutom ökade halterna av tillväxtfaktorer hos försökspersonerna till nivåer som generellt finns hos friska yngre vuxna. Forskarna själva är mycket positiva till resultaten och planerar nu en större studie. Men framgången möts med skepticism. Johan Svensson, överläkare på Sahlgrenska sjukhuset som själv forskar på tillväxthormoners roll i åldrandet och som för ett par år sedan testade samma substans, tror inte på idén i praktiken.
– Problemet är att det härmar hormonet ghrelin som ökar aptiten. Därför är det svårt att ge produkten till friska äldre eftersom de går upp i vikt.
–Det gör produkten mindre kommersiellt intressant. Avtacklade magra äldre är inte en lika köpstark grupp som friska aktiva pensionärer, påpekar han.
Istället fokuserar Johan Svenssons forskargrupp nu på tillväxtfaktorn IGF-1. Det är en insulinliknande tillväxtfaktor som utsöndras tack vare tillväxthormoner. Brist på IGF-1 har visat sig påskynda åldrandeprocessen och det finns ett komplext samband mellan IGF-1 och livslängd.
– IGF-1 är ett bra mått på hur man mår som äldre. Om man börjar tackla av sjunker faktorn, men om man är pigg och aktiv är sannolikheten större att man har ett högt IGF-1, säger Johan Svensson.
Hans forskargrupp har visat att brist på IGF-1 kan leda till försämrat minne, försämrad funktion i nervcellernas kopplingar och nedsatt muskelkraft. Men precis som hela åldersfältet tvingas de först fokusera på orsakssambandet. Börjar vi tackla av för att IGF-1 sjunker? Eller sjunker IGF-1 för att vi börjar tackla av? Johan Svensson tror oavsett att det går att påverka processerna, och att man kan komma åt flera sjukdomar på en gång. Som exempel nämner han deras planerade studie på äldre med lätt demens där behandlingen också kan få effekt på kroppssammansättning och muskelmassa.
Hoppet om evig ungdom, eller ja, i alla fall en frisk ålderdom, lever alltså. Om det sen ska ske via självvald svält, ett glas vin om dan eller med en tablett mot åldrande återstår att se.
