När det här skrivs har Apotekets styrelse fått gå och en ny håller på att rekryteras. Om styrelsecirkusen är ett tecken på att regeringen återtar kommandot eller på att komplexiteten i omregleringen var en överraskning för dem, finns det olika åsikter om. Jag nöjer mig med att konstatera att det nu verkar vara tydligt vad Apoteket inte får göra. Det verkar däremot inte finnas någon idé om vad Apoteket AB i synnerhet
och öppenvårdsapoteken i allmänhet ska göra, förutom att sälja läkemedel.
Omregleringen av apoteksmarknaden skulle medföra effektivisering, bättre tillgänglighet, prispress och en säker och ändamålsenlig läkemedelsanvändning. En konkurrensutsatt marknad förutsattes garantera de tre första punkterna medan den sista punkten endast berörs på ett övergripande plan i propositionen. Där fastställs att apoteken ska ha farmacevtisk bemanning under öppettiderna och att personalen ska ge råd och information om läkemedlen. Apotekare och receptarier ska alltså finnas på plats på apoteken och sköta sitt jobb även i fortsättningen. Skönt. Men vad innebär det i mer detalj? Det krävs något mer för att förbättra läkemedelsanvändningen och för att utföra sådant som tidigare ingått i Apoteket AB:s så kallade samhällsuppdrag. Närmare bestämt riktlinjer och ersättning.
Enligt en undersökning som Konsumentverket gjorde tidigare i år tycker allmänheten att välutbildad personal som kan ge dem råd om läkemedel är det viktigaste när de besöker ett apotek. Faktum är nog att många förväntar sig en ganska långtgående service av apotek och att det finns behov utöver den grundläggande tillgängligheten. Och
till och med utöver arbetet för en förbättrad läkemedelsanvändning.
Ett exempel på det senare är kraven på apotekens information om läkemedel, som inte minskar för att den som hämtar ut läkemedel talar ett främmande språk. Om apoteken i New York inte klarar att lämna information på olika språk riskerar de böter på 5 000 dollar. I Danmark har man på försök gjort en anpassning av en fördjupad rådgivningstjänst till personer med andra modersmål än danska. Särskilda hälsotolkar involverades i rådgivningen som skedde vid flera tillfällen.
Eftersom de flesta andra länder som bekant inte har apoteksmonopol finns det inspiration att få från hur man formulerat idéerna och hur apotekens engagemang och ansvar kan se ut. Den kanadensiska apotekarföreningen har tagit ett strategiskt initiativ, det så kallade »Blueprint for pharmacy«, som beskriver yrkesroller och hur apoteken kan bidra till bättre resultat av läkemedelsbehandling. Om det dessutom finns politiska beslut om en mer omfattande apoteksverksamhet blir ett utvidgat ersättningssystem en logisk följd, som i England. Där har hälsoministeriet presenterat ett omfattande program för parlamentet: »Pharmacy in England: building on strengths – delivering the future«, som handlar om hur regeringen vill att apoteken och farmacin ska utvecklas och förbättra sina tjänster.
I Norge finns strävan efter en bra läkemedelsanvändning och tillgången till farmaceutiska tjänster med i själva syftet till apotekslagen. Norge har ju ofta använts som jämförelse i förändringen av det svenska apotekssystemet. Det är dags att på politisk nivå ta efter dem och andra även när det gäller utvecklingen av innehållet i apoteksverksamheten.
