Resultaten från studien visar att det är ögats förmåga att följa föremål i rörelse som har försämrats. Hos de flesta barncanceröverlevarna, som i dag är mellan 20 och 30 år och som fick cancerbehandling när de var barn, syntes hackiga ögonrörelser när ögonen försökte följa föremål i rörelse.
Cellgifterna som de fick när de var barn har gjort att förmågan att följa föremålet med blicken inte är lika bra som normalt, vilket enligt Måns Magnusson, överläkare och professor i öron-, näs- och halssjukdomar vid Lunds universitet, tyder på att centrala nervsystemet har påverkats av cellgiftsbehandlingen.
– Nervvävnad i hjärnan och centrala nervsystemet har fått sig en törn av behandlingen. Den försämrade ögonmotoriken är en indikation på att systemet i sin helhet inte är helt normalt och man får en uppfattning om hjärnfunktion, säger han.
I studien jämfördes 23 barncanceröverlevare med 25 jämnåriga friska personer. De före detta patienterna hade i genomsnitt gått igenom behandling för sin cancer 15 år tidigare. Barn som hade hjärntumörer eller fått strålning mot hjärnan valdes bort och enbart tumörsjuka som inte haft tumörer i huvud-hals området deltog.
Sedan tidigare vet man att cisplatin, methotrexate och ifosfamid som finns i cellgifter kan passera blod-hjärnbarriären och kan därmed också skada nervsystemet. Däremot har man inte vetat hur ögonmotoriken skulle kunna påverkas.
– Det var överraskande och ingenting som vi hade kunskap om sedan tidigare, berättar Thomas Wiebe, överläkare i barnonkologi och docent vid Lunds universitet.
I studien såg forskarna ett samband mellan dos och effekt och det verkar som att högre dos ger mer besvär. Däremot har man inte kunnat urskilja om olika läkemedel ger olika effekt på ögonmotoriken. Flera av barnen har exempelvis fått flera medel.
– Vi kan inte säga vilket medel som har gett effekt på ögonmotoriken men man kan misstänka att det är de medel som vi vet går över blod-hjärnbarriären, säger Thomas Wiebe.
Vilken ålder barnen var i när de fick behandling spelar en viktig roll, enligt studieresultaten. Det var de yngsta barnen som fått behandling som verkar ha påverkats mest.
– Det beror förmodligen på att yngre barnens hjärna och nervsystem inte är färdigutvecklade och inte lika moget som hos en vuxen. Om man stör de utvecklingsprocesserna blir effekterna allvarliga, säger Thomas Wiebe.
Han tror att studieresultaten kan komma att användas som incitament för att hitta andra behandlingsläkemedel, men menar samtidigt att det är en lång väg dit.
– Studien visar att en del av de cytostatika vi ger har en negativ påverkan på centrala nervsystemet och viktiga funktioner, men utan de här behandlingarna kan vi inte bota barnen i dag. Däremot kanske det här kan bidra till fortsatt utveckling av andra behandlingsmetoder än cytostatika. Exempelvis läkemedel som ingriper i cellmetabolismen på ett förfinat sätt och antikroppar mot tumörceller, säger Thomas Wiebe.
Studien: Oculomotor Deficits after Chemotherapy in Childhood
