Alzheimer Alzheimers sjukdom orsakas av förhöjda halter av ß-amyloid som är den viktigaste komponenten i de skadliga plack som bildas i hjärnan hos patienter som har sjukdomen. Under de senaste tio åren har de flesta alzheimerforskare fokuserat på de enzym som frisätter ß-amyloid från sitt prekursorprotein i cellmembranet.
Nyligen har emellertid forskare angripit sjukdomen från en annan infallsvinkel genom att söka efter enzym som förstör amyloidpeptiden. Om dessa enzym är mindre aktiva skulle även det resultera i en ökad ansamling av ß-amyloid. I en japansk studie som nyligen publicerades i Science (2001; 292:1550-1552) presenteras bevis från djurförsök att ett enzym som de kallar neprilysin kan vara ett naturligt nedbrytningsenzym för ß-amyloid. Hypotesen är att det verkar genom att ?rena? hjärnan från ß-amyloid så att det inte bildas så stora ansamlingar av peptiden.
Nya mål för läkemedelsterapi
Neprilysin är inte den enda kandidaten som antas ha den här funktionen. Förra året presenterade forskare i Boston ett protein kallat insulin degrading enzyme som kunde bryta ner ß-amyloid i cellkultur. Om en defekt av någon ? eller båda ? dessa enzym visar sig bidra till Alzheimers sjukdom kan de utgöra nya mål för läkemedelsterapi.
De japanska forskarna identifierade neprilysin för ett år sedan. De gick till väga så att de först injicerade ß-amyloid i mushjärnor och sedan prövade med att injicera en serie olika enzym. Den största nedbrytningen av ß-amyloid observerades för neprilysin. Det ledde till samarbete med forskare vid Harvard universitetet i USA som hade slagit ut genen för neprilysin hos möss för att se hur det påverkade deras förmåga att bryta ner peptiden. När ß-amyloid injiceras på normala djur bryts det ner på 30 minuter. Men hos möss som saknar neprilysingenen fann forskarna att nästan all ß-amyloid fanns kvar.
Genom att korsa möss som saknade genen för neprilysin med vanliga möss fick man fram djur som bara hade en aktiv kopia av genen. Hos dessa djur kunde man se mer ß-amyloid i hjärnan än hos normala möss, men mindre än hos dem som saknade genen helt. Forskarna drar därför slutsatsen att även en partiell minskning av neprilysin, som skulle kunna orsakas av normalt åldrande, kan öka nivån av ß-amyloid och därför vara en bidragande orsak till sjukdomen.
En annan forskargrupp i Vancouver, Kanada, har undersökt hjärnor från personer som dött i sjukdomen och funnit att nivåer av neprilysin var lägst i de delar av hjärnan där det fanns mest plackbildning som hippocampus och kortex.
Nya infallsvinklar på samma hypotes
Den mesta forskningen har under de senaste10 åren ägnats åt att ta reda på vad som kan förhindra bildningen av ß-amyloid. Det har främst handlat om vilka enzym som är involverade i klyvningen av det större amyloidprekursorproteinet. Det är också den genetiska forskningen som Lars Lannfelt på Huddinge sjukhus sysslat med. Att man har hittat familjära fall av Alzheimers sjukdom är ett starkt bevis för att ß-amyloid är viktig. Man räknar med att 5 till 10 procent av alla patienter har en genetisk orsak till sjukdomen.
? Den forskning som sysslat med bildningen av amyloid har kommit mycket längre och där finns det därför större möjligheter att hitta läkemedel inom en överskådlig framtid, säger Lars Lannfelt.
? Det betyder inte att den nya teorin är ointressant. Det är nya infallsvinklar som egentligen utgår från samma hypotes, att inlagringen av ß-amyloid är central i sjukdomen. Det är fullt tänkbart att det finns ett ämne i hjärnan som fungerar dåligt och som normalt bryter ner ß-amyloid som i den aktuella studien. Men än är det för tidigt att dra så stora slutsatser av forskningen.