För 20 år sedan kom det första läkemedlet mot hiv. Preparatet som gick under namnet
AZT hade egentligen utvecklats
mot leukemi. När man förstod att det hade effekt mot hiv godkändes det för ny indikation i raketfart av det amerikanska läkemedelsverket.
För drygt tio år sedan kom de första proteashämmarna. Sedan dess har flera klasser läkemedel mot viruset gjort entré.
Periodvis har optimismen också varit påtaglig bland experter på infektionssjukdomar. Tyvärr har problem uppenbarat sig.
Idag finns det patienter som är resistenta mot samtliga klasser hiv-medel. Dessutom orsakar medicinerna ibland besvärliga biverkningar. Högre halter blodfetter och förlust av underhudsfett i ansikte samt på armar och på ben, liksom ökad bukfetma är några sidoeffekter som kan uppstå.
Magnus Gisslén, docent i infektionssjukdomar vid Göteborgs universitet, anser ändå att utvecklingen har varit mycket framgångsrik.
– Idag är det ovanligt att patienter i Sverige dör av sin hiv-infektion och för de flesta patienterna fungerar behandlingen utmärkt.
Nu väcks nytt hopp för dem som inte blir hjälpa.
– Flera nya läkemedel ur de gamla klasserna är på väg och ett par helt nya grupper preparat är under utveckling, säger Magnus Gisslén.
Två nya klasser som ser lovande ut är integrashämmarna (se LMV4.2006) och CCR5-antagonisterna.
De flesta av dagens hiv-medel bekämpar viruset inne i cellerna. CCR5-antagonisterna syftar istället till att hindra virus från att ta sig in i celler.
För att hiv-virus ska kunna tränga in i en immuncell måste det binda till receptorn CD4 på cellens yta. Dessutom måste viruset binda antingen till coreceptorn CCR5 eller coreceptorn CXCR4 beroende på vilken typ av hiv-virus det är fråga om. De flesta hiv-virus använder CCR5.
Genom att blockera CCR5 hindrar den nya läkemedelsklassen virus från att ta sig in i celler. Virus som använder CXCR4 som fästpunkt blockeras däremot inte av CCR5-antagonisterna.
Pfizers preparat maraviroc är den kandidat som kommit längst. Också Schering-Plough har nått långt med sin kandidat vicriviroc. GSK hade en CCR5-antagonist i pipeline men var 2005 tvungna att lägga ner den på grund av levertoxicitet.
I början av mars presenterades fas III-data för patienter som fått maraviroc i 24 veckor. De två studierna MOTIVATE-1 och MOTIVATE-2 inkluderade 1 000 patienter som tidigare behandlats för hiv. Patienterna fick optimal bakgrundsbehandling med eller utan maraviroc.
Hos ungefär dubbelt så många av de patienter som hade behandlats med det nya läkemedlet sjönk mängden virus i blodet till nivåer som var för låga för att upptäcka.
Biverkningarna var liknande hos de patienter som fått maraviroc som hos kontrollgruppen, men ofta är det de sidoeffekter som uppstår på lång sikt som är besvärliga.
Magnus Gisslén betonar att biverkningarna är viktiga att följa.
– I Sverige är inte resistens ett särskilt stort problem och effekten av de läkemedel vi har är god, därför är biverkningarna av stor betydelse för nya preparat.
Han påpekar att problemet med utveckling av resistens däremot är omfattande i många andra länder, till exempel i USA och i södra Europa.
En farhåga med CCR5-antagonisterna har varit att de ska bidra till att hiv-virus muterar så att de använder coreceptorn CXCR4 istället för CCR5. Det skulle innebära ett snabbare förlopp av sjukdomen. Magnus Gisslén säger att farhågorna hittills inte har besannats men att de måste tas på allvar.
– Man måste vara uppmärksam på att viruset inte blir X4-tropt, det vill säga binder till CXCR4, säger han.
Även om nya hivmedel är på väg är drömmen om ett läkemedel som helt tar bort viruset fortfarande avlägsen.
– Det finns just nu inga preparat med sådana mekanismer under utveckling. Jag tror inte att det är omöjligt, men det krävs ett genombrott, säger Magnus Gisslén.
– Först när vi har ett läkemedel som kan angripa vilande, inaktiva, virus nås det målet.
Maraviroc har blivit beviljad påskyndad granskning av EMEA och FDA. Pfizer räknar med att läkemedlet finns tillgängligt i slutet av det här året.
