Ny metod tar bort hormoner i avloppsvatten

?Hormonstörande ämnen? är organiska ämnen som påverkar hormonsystemet och bidrar till könsförvirring och sterilitet. Sådana ämnen kommer i ökande takt ut i vattenmiljön genom rester av läkemedel, bekämpningsmedel och industriprodukter.

Problemet med hormonella störningar hos djur började uppmärksammas i slutet av 90-talet. Nu finns det mängder med exempel: isbjörnshonor i Arktis med maskulina drag, sälar i Nordsjön med sänkta nivåer av honligt könshormon, alligatorhannar i Florida med förkrympta penisar, tvekönade fiskar i England och Sverige med både ägg och spermier i testiklarna. Och även människor drabbas.
? Att spermieantalet minskat hos danska unga män tros delvis bero på hormonstörande ämnen. Och i England blir det allt fler män som måste opereras för att de har fått bröst med kvinnlig bröstvävnad, säger Bo Mattiasson, professor i bioteknik vid Lunds universitet.

En medlem i hans forskargrupp, Mathieu Le Noir, lade nyligen fram en avhandling som beskriver en teknik för att fånga in och oskadliggöra dessa ämnen i avloppsvatten och dricksvatten.
Det finns cirka 120 ämnen som är kända för att kunna påverka hormonsystemet hos djur och människor. Det är naturliga kvinnliga hormoner, syntetiska hormoner från p-piller, mjukgörare från plaster, tvättmedelsrester och andra ämnen, till exempel har utsläpp från cellulosaindustrin visat sig innehålla ämnen som kan påverka fiskars hormonsystem.

Alla dessa ämnen finns i mycket små mängder i vattnet, så att fånga upp dem en och en har ansetts omöjligt. Lundaforskarna har i stället angripit problemet från ett annat håll. De 120 ämnena påverkar kroppen för att de har delvis samma molekylära form som östrogen, vilket gör att de kan binda till kroppens östrogenreceptor.
? Vi har nu gjort en syntetisk receptor med rätt form, som fångar upp dessa ämnen på samma sätt som kroppens östrogenreceptor. Receptorn binder alla ämnen som kan tänkas ha hormonell effekt, så vi behöver inte i förväg veta exakt vilka hormonstörande ämnen som finns i ett visst vatten, säger Bo Mattiasson.

I tekniken har man arbetat med endast en receptor men man kan utan större problem introducera fler receptorer.
Molekylavtryckstekniken är mycket lämplig för det, påpekar han.
Den syntetiska receptorn består av en polymer i form av en gel. Denna kan placeras i små skyddande plaströr som hälls ut i en reningsverksdamm och fångar upp de farliga ämnena i det avloppsvatten som ska renas. Gelen kan också byggas in i de reningssystem som finns för blivande dricksvatten.

När gelen blivit full av hormonstörande ämnen kan dessa ?tvättas ut? ur gelen. De kan sedan oskadliggöras genom att behandlas med UV-bestrålning och mikroorganismer i en teknik som lundaforskarna också utvecklat. Eftersom den renande gelen kan återanvändas, så behöver tekniken inte bli alltför dyr, hoppas Bo Mattiasson.
? I försöken har vi använt vatten från reningsverk, men jag tror att vi inom ett år ska kunna börja köra pilotförsök på plats i ett reningsverk. Jag har haft kontakt med reningsverk som är intresserade av att göra försök i halvstor skala, och ska även kontakta leverantörer av dricksvatten.
Bo Mattiasson tycker att läkemedelsföretagen skulle kunna stödja forskning för att utveckla metoder som inriktas på att avlägsna och destruera läkemedelsrestser i avloppsvatten. Det är förhållandevis billigt i relation till de kostnader som ligger i att ta fram aktiva substanser.
När ett nytt läkemedel tas fram borde det också ingå att utvärdera miljöeffekter samt miljöåtgärder om sådana behövs, poängterar han.

En avhandling från slutet av 2006 vid Institutionen för tillämpad miljövetenskap vid Stockholms universitet visade att problemen med hormonstörande påverkan på fisk inte är lika utbredd i Sverige som i många andra europeiska länder. Det betyder dock inte att svenska vatten är helt fria från problemet. Avhandlingen visade att hormonstörande effekter förekommer i vatten med låg utspädning och utsläpp av otillräckligt renat avloppsvatten.