I SBU:s rapport "Behandling av alkohol- och narkotikaproblem" som publicerades förra året, drog vi slutsatsen att naltrexon hade en säkerställd effekt vid alkoholberoende. Effekten var dels att minska antalet missbruksdagar och att öka andelen missbruksfria. Förutsättningen för effekt föreföll vara att läkemedlet kombinerades med någon form av kognitiv beteendeterapi. Vid tidpunkten för SBU:s litteraturgenomgång var hälften av de 16 identifierade studierna inte publicerade. Preliminära data förelåg i så begränsad omfattning att en metaanalys inte bedömdes vara meningsfull. De 6 studier som inte visat signifikant effekt hade samtliga använt mer eller mindre tydligt beskriven stödbehandling, medan de 10 studierna med signifikanta effekter samtliga kombinerat läkemedlet med kognitiv beteendeterapi.
Förutom möjligheten att den senaste studien i N Engl J Med faktiskt ger en korrekt bild av naltrexons bristande effekt finns två alternativa tolkningar. Den ena, som fördes fram i en ledare i samma nummer av N Engl J Med, var att den studerade gruppen var äldre och mer kronisk med färre incitament att sluta dricka. Den andra, och ur mitt perspektiv troligare är att kognitiv beteendeterapi är en förutsättning för framgång med naltrexon. Den förståelse av missbruksbeteendet som KBT förmedlar är helt skilt från 12-stegs modellens antaganden. En stor studie som finansieras av NIAAA (det federala alkoholforskningsinstitutet i USA), pågår där naltrexon jämförs med acamprosat. Enskilda forskare i SBU:s projektgrupp gör nu en metaanalys där även den negativa veteranstudien kommer att ingå. I den mån denna kommer att förändra de nuvarande positiva slutsatserna om naltrexons effekt kommer vi att redovisa detta.
