För mig som medicinskt intresserad antropolog är det en utmaning att kartlägga och beskriva hur förväntningarnas effekter utforskas och förstås – både i vår egen värld och i andra. Andra världar kan vara bra att tänka med, man får då en spegeleffekt.
Om man kan förstå sådana effekters väsen kan man få helt nya kunskaper om symtom, behandling och bot. Effekter som uppfattats som svårtolkade i vår värld har i andra sammanhang kunnat framstå som det enda beviset på att en behandling varit läkande. Förväntanseffekter som vi också känner till som placebofenomenet handlar för mig om mänsklig interaktion och begrepp som symbol, mening och tillit.
När man läser om de stora läkarna i historien, som till exempel Hippokrates och Galenos, förvånas man över att de kunde upprätthålla sin heder och respekt trots att de enligt expertisen idag under alla år rekommenderat oanvändbara och till och med farliga preparat och behandlingar.
Det hade naturligtvis inte varit möjligt om de inte samtidigt faktiskt hjälpt sina patienter. Något som i sin tur knappast kan ha berott på något annat än tilltro och förväntan – placeboeffekter. Egentligen kan man se den tidiga medicinska historien som placeboeffekternas historia. Effekterna kan framförallt hänföras till relationen mellan läkaren och patienten, och mellan läkaren och samhället.
Här finns intressanta litterära skildringar av till exempel Axel Munthe som tog läkarexamen i Paris och den kände hypnosläkaren Charcot. De utnyttjade sina insikter om patienternas förväntningar och använde diagnoser som var på modet för att tillfredsställa societetsdamerna som sökte sig till deras mottagningar.
Axel Munthe beskriver i ?Boken om San Michele? hur han sätter medicinska namn på olika vällevnadssymtom. Han är själv förbluffad över hur diagnoser av skilda slag får uppenbara placeboeffekter. En diagnos på modet var appendicit. Kvinnor som presenterade diffusa symtom blev avsevärt mycket bättre av att få namn på sina plågor och appendicit var något som de också kunde presentera för sin omgivning som ett legitimt skäl för att de skulle få speciell omtanke och avstå från vissa plikter. Men när det spreds rykten om att man i Amerika börjat skära i kroppen vid appendicit blev diagnosen mindre populär. Axel Munthe beskriver i sin bok hur han då gav kvinnorna diagnosen kolit istället – något som fungerade lika bra.
Antropologerna är intresserade av hur läkemän- och kvinnor i andra delar av världen och historien närmat sig lidandet med hjälp av bland annat ordets makt. Ett sådant exempel är den klassiska beskrivningen av en shaman bland Cunaindianerna som genom att sjungande berätta en myt hjälper en svårt sjuk kvinna att föda fram sitt barn. Den har kallats Sången om Muu och är den första magiskt religiösa text som uppmärksammats i västvärlden på grund av sin förmåga att bota. Sångens syfte är alltså att underlätta barnafödande och den framsjöngs när barnmorskor som misslyckats med att hjälpa födande kvinnor kallat på shamanen.
Den sjuka blir fysiskt involverad genom shamanens sång. För att utifrån förstå vad det är som pågår får man se ritualen som en strävan att få den sjuka att gå in i den myt som hon känner väl. Det är texten i Muu-sången som är själva läkemedlet, eftersom shamanen inte ens rör vid kroppen eller ger kvinnan någon som helst fysisk behandling.
Ändå involverar sången direkt det patologiska tillståndet genom att berätta om kampen mellan onda och goda krafter som pågår inne i kvinnan. Från ett västerländskt sätt att se utgör sången en psykologisk manipulation av ett sjukt organ och det är just genom manipulationen som boten förväntas inträda.
Boten består i att göra en situation som finns på en emotionell nivå explicit och konkret, och att medvetandegöra smärtor som kroppen vägrar tolerera. Shamanen hjälper kvinnan, genom att berätta den välkända myten, att integrera det okända, oförutsedda i en välkänd dräkt som hon förstår, tror på och kan hantera. När väl kvinnan fått hjälp att förstå sin smärta blir hon av med den.
Den franske antropologen Levi-Strauss anser att shamanens bot ligger på gränslinjen mellan vår västerländska samtida fysiska medicin och psykoanalys. Det är genom att använda sig av en metod som påminner om psykoterapi på ett organiskt tillstånd som shamanens behandling lyckas. Levi-Strauss menar att analogin mellan de här två metoderna skulle kunna förfinas om man tänker sig att den psykologiska beskrivningen av psykosens eller neurosens struktur kunde bytas ut mot fysiska, eller till och med biokemiska, begrepp.
Det som Sången om Muu beskriver är framförallt hur människors tillit till en viss ordning påverkar känslan, och att känslan som en del av det organiska kan förändra ett rådande fysiskt tillstånd.
Lisbeth Sachs
Lisbeth Sachs är antropolog och författare.