Efter 27 år flyttade Läkemedelsverket (LV) i november till nya lokaler i Uppsala och passade därvid på att i en jubileumsvolym dokumentera fyra decenniers verksamhet. 1962 valdes som startår, eftersom neurosedyn då avregistrerades och vi fick en läkemedelsförordning, som för första gången samlade all gällande lagstiftning om läkemedel. 29 författare med anknytning till svensk läkemedelskontroll bidrar i boken med minnen och synpunkter på åren som gått.
Successiva reformer
Rune Lönngren, apotekeriets polyhistor, ger en exposé över kontroll och lagstiftning inom läkemedelsområdet under 100 år. Statens ansvar har gått från haltbestämning av färdiga läkemedel och inspektioner av apotek och tillverkare till bedömning av ändamålsenlighet samt föreskrifter för säkerställande av kvalitén inom forskning, produktion och användning. Ingvar Sjöholm visar dock senare i boken, att förekomsten av virus och prioner alltjämt kräver en högtstående produktkontroll.
Väl förberett EU-inträde
LV:s föregångare Socialstyrelsens läkemedelsavdelning (SLA) etablerade på 1970-talet kontakter med bland annat FDA, PIC (Pharmaceutical Inspection Convention) och Australien. Vid samma tid bildades Nordiska Läkemedelsnämnden och förlades till Uppsala. På 1980-talet kom EFTA-samarbetet och Birgitta Bratthall nämner hur styvmoderligt behandlade svenskarna blev av EG vid denna tid. Vid EU-inträdet fanns således stor internationell erfarenhet och kontakterna med unionen hade förberetts väl av Kjell Strandberg, varför arbetet i EMEA fick en flygande start för verket. Några konflikter i det internationella samarbetet framskymtar, till exempel kring värderingen av tredje generationens p-piller. Fler konflikter torde dock ha funnits.
Avgörande indragning
En central uppgift för verket är att bedöma kvoten nytta/risk för olika produkter. I ett av bokens bästa kapitel berättar Lars Werkö om registreringen och avregistreringen av Zelmid. Anders Rosén tar bland annat upp omvärderingen av Buscopan och Skopolamin och Folke Sjöqvist diskuterar upptäckten av interaktioner med MAO-hämmare, omvärderingen av pollenpreparaten samt kombinationspreparatens nackdelar. De senare är ju på väg tillbaka inom immunoterapi och onkologi, men nu på en solidare vetenskaplig grund. Ingvar Sjöholm erinrar om indragningen 1982 av animalt extraherat tillväxthormon, som fick avgörande betydelse för den snabba acceptansen av bioteknologiska produkter. Att läsa om LV:s bedömningar gav mersmak ? kanske ämne för en framtida avhandling?
Medvetet namnval
Många anställda på SLA och LV omnämns med en kort personkaraktäristik. Till exempel får man ett intryck av att de tidigare generaldirektörerna vid Socialstyrelsen, Artur Engel respektive Bror Rexed, besatt mer makt än dagens GD:ar. Håkan Mandahl ägnar sitt bidrag åt SLA:s mångårige chef Åke Liljestrand. Det är rolig läsning. Margit Nordlander, chef för den farmakoterapeutiska enheten under många år, omnämns av flera författare som betydelsefull för verksamheten. Hon hade varit värd en utförligare levnadsteckning.
Birgitta Bratthall påpekar i sitt inlägg departementets medvetna namnval: Medical Products Agency i stället för Medicine Products Agency. Namnvalet möjliggjorde att LV fick ansvar, förutom för läkemedel, för kosmetika, naturmedel, homeopatika och medicintekniska produkter och därmed även rullstolar.
Kompetens och effektivitet
Tidigt etablerade LV ett givande samarbete med toppforskarna inom den unga specialiteten klinisk farmakologi. Detta tillsammans med rekryteringen av kompetenta medarbetare inom övrig medicin, farmaci, kemi, juridik, statistik och informatik fick avgörande betydelse för verkets internationella anseende. Anders Rane karaktäriserar LV som ett ?miniuniversitet? och Gunnar Alvan betonar i slutkapitlet vetenskapens centrala roll för verksamheten även i framtiden. Det känns betryggande.
Många mediestormar
Verket har en lång tradition av information till olika vårdprofessioner, främst läkare. Det började med Socialstyrelsens skriftserie 1969 ?den svarta?, och fortsatte med symposier, workshops, Information från Läkemedelsverket och egen hemsida. Resultaten av informationsinsatserna är emellertid ofta svårmätta. I boken lyfts ett lyckat exempel fram som avser nyttan av trombolytisk behandling vid akut hjärtinfarkt.
LV får ofta medial uppmärksamhet. Ändrade regler för kosttillskottens tillgänglighet ledde till exempel till en mediestorm. Man har dock lärt av misstagen och förstått värdet att vara tidigt ute med information. I sammanhanget kan man förvånas över att så mycket av läkemedelsinformationen till allmänheten har Apoteket AB som avsändare, som ju väsentligen hämtar underlaget från LV.
En bok på 344 sidor med många författare och infallsvinklar på fyra decenniers verksamhet spretar lätt. Boken hade vunnit på en hårdare redigering, varvid ett antal upprepningar kunnat undvikas. I boken saknas ett sakregister, ett kronologiskt register och ett förkortningslexikon. Undertecknad vill dock instämma i bokens hyllningar till en vital myndighet och rekommendera en spännande och mångfasetterad bok!