Mutor skulle bana vägen för Prozac

Prozac (fluoxetin) är ett av världens mest kända läkemedel och ett klassiskt exempel på en blockbuster, storsäljare. Läkemedlet godkändes i många länder runt om i världen i slutet av 1980-talet och succén var snabbt ett faktum. Företaget Eli Lilly som tillverkar och säljer preparatet, fick draghjälp av media och böcker som romanen ?Prozac, min generations tröst? av journalisten Elisabeth Wurtzel. Det döptes snabbt till ?lyckopillret? i media på grund av sina effekter på psyket och användningen som social drog i vissa kretsar, främst i USA.

Men i Sverige godkändes Prozac inte då. Varför har länge varit höljt i dunkel. Det var inte så att intresse saknades från läkemedelsföretaget Eli Lilly. Företaget lämnade in en ansökan om godkännande redan 1984 och läkemedlet var också uppe för granskning på Socialstyrelsens läkemedelsavdelning, som godkände läkemedel i Sverige innan dagens Läkemedelsverk fanns. Men läkemedelsnämnden avslog ansökan i mars 1989.

Eftersom läkemedlet inte godkändes är protokollen fortfarande sekretessbelagda och kan inte visa vad som hände. Men i en ny bok avslöjas nu detaljer kring händelseförloppet bakom avslaget. Författaren är John Virapen, som var vd för Eli Lillys marknadsbolag i Sverige mellan 1982 och 1988, numera bosatt i Tyskland.

Hans självbiografi ?Biverkningsdöd ? korruption inom läkemedelsindustrin, en före detta vd talar ut? är hans andra bok som baseras på hans sammanlagt 30 år i läkemedelsbranschen. Förra året publicerade han i Tyskland den skönlitterära romanen ?Rubio talar ut? där många faktauppgifter utelämnades. I den nya boken talar han klarspråk om vad som egentligen hände.

Den svenska historien om Prozac börjar enligt John Virapen 1982, när Lilly precis hade fått ett ordentligt bakslag. Det smärtlindrande medlet Opren drogs in från marknaden i hela världen på grund av dödliga biverkningar. De var piskade att få fram en ny storsäljare och det måste gå snabbt. Fluoxetin fanns redan i företagets forskningsportfölj och togs fram med instruktion om att få det godkänt i Sverige. Enligt John Virapen kom instruktionen från Lillys dåvarande Europachef Sidney Taurel, som idag är både vd och styrelseordförande för hela Eli Lilly.
? ?Det är mycket viktigt att fluoxetin godkänns i Sverige. Tänk på din karriär?, sa han till mig, säger JohnVirapen.

Varför var det så viktigt att få det godkänt i Sverige?
? Sverige hade ett mycket högt anseende i hela världen när det gäller psykiatri och fick vi det godkänt här skulle det gå snabbt i resten av världen, säger John Virapen.
Men problemet var att det svenska systemet var byråkratiskt och långsamt.
? Det kunde ta sju år att få ett godkännande i Sverige på den tiden, säger John Virapen.

Socialstyrelsens läkemedelsavdelning anlitande en utomstående ämnesexpert som hade i uppgift att granska fluoxetin-filen från läkemedelsföretaget extra noggrant och förbereda en presentation för läkemedelsnämnden. Vem som var expert var hemligt, men John Virapen och hans kollegor lyckades lista ut vem det var.
John Virapen studerade expertens vanor och hans stora fritidsintresse segling i detalj innan han tog kontakt och, med ett svepskäl, föreslog en middag på en restaurang. Och den middagen följdes av flera innan John Virapen tordes ställa den avgörande frågan.
? Han sa att det var en skitprodukt. Han tyckte inte om fluoxetin. Men vi måste ha den registrerad och vi tänkte inte vänta i sju år, säger John Virapen.
? Så jag frågade honom vad som skulle krävas för att han skulle få produkten godkänd snabbt. Han skrattade först och sedan sa han ?Pengar är ju alltid bra?. Och då hade jag honom på kroken, säger John Virapen.

Hur mycket pengar ville han ha?
? 100 000 kronor, det var mycket pengar på den tiden. Han skulle få 50 000 i förskott och resten när det var klart. Plus en långtidsstudie av fluoxetin finansierad av Lilly, säger John Virapen.

Hur betalades pengarna?
? Den första checken på 50 000 kronor skickade Lilly till honom från en bank i Schweiz och den skulle lösas in i Danmark. Betalningen gick alltså inte genom min bokföring. På så vis finns det inga spår av betalningen i Sverige, säger John Virapen.
Ett bevis på expertens inblandning är ett brev från honom till John Virapen som är skrivet i december 1985, samtidigt som hans granskning av fluoxetin pågick för fullt. I brevet, som Läkemedelsvärlden har sett, står det bland annat att ?jag arbetar med fluoxetin i enlighet med överenskommelserna? och ?jag hoppas att jag skall kunna utgöra en sorts smörjolja för processerna?.

Gjorde han det?
? Ja, han tog emot en av mina anställda registreringsexperter som satt en hel dag med honom för att lägga upp ansökan så att den skulle bli lätt för läkemedelsnämnden att godkänna, säger John Virapen.

Och fort gick det, åtminstone jämfört med många andra ärenden vid den tiden. I slutet av 1987 fick John Virapen besked av Socialstyrelsen att han kunde gå till Apoteksbolaget och förhandla om ett pris, vilket var en signal om att produkten skulle upp i läkemedelsnämnden för beslut. Han fick till ett mycket bra pris, enligt honom själv. Då kom kallduschen.
Socialstyrelsens läkemedelsavdelning meddelade att de visserligen var beredda att godkänna fluoxetin men bara om företaget kompletterade med en tablett på 5 mg till den på 20 mg som Lilly ansökt om.

Anders Rane, professor i klinisk farmakologi vid Karolinska institutet i Solna, var ordinarie ledamot av Socialstyrelsens läkemedelsnämnd mellan 1985 och 1990 och var med om hela fluoxetinprocessen. Han minns diskussionerna om de olika doserna väl och kan bekräfta att läkemedelsnämnden sade stopp.
? Det fanns en oförklarligt stor variation av koncentrationerna i blodet hos patienter som fått fluoxetin. På grund av denna variation ville vi i Sverige ha flera doser att välja på, säger han.
Då misstänkte man, nu vet man, att variationen beror på att fluoxetin bryts ned på ett sådant sätt att cirka en av tio patienter bryter ned fluoxetin väldigt långsamt.

Men på Lilly var man inte intresserade av att ta fram en lägre dos.
? Minskade dosen till en fjärdedel skulle vi samtidigt förlora 75 procent av intäkterna. Det blev för billigt, säger John Virapen.

Vad hände?
? Lilly sa nej, det blir ingen lägre dos och produkten godkändes inte. Men godkännandet struntade företaget i då. Priset som vi fått var officiellt och det svenska priset användes sedan i prisförhandlingar i resten av världen, säger John Virapen.

De svenska patienterna blev ändå inte utan fluoxetin under den här tiden. De svenska läkarna kunde förskriva läkemedlet på licens. Och det blev en omfattande licensförskrivning.
? Ja, det var en stor mängd licenser på Fontex, den låg högt upp på topplistan av licenspreparat, säger Karin Klintberg, receptarie vid Läkemedelsverket som arbetade på licensavdelningen då.

Enligt John Virapen var licensansökningarna en prioriterad uppgift för läkemedelssäljarna på Lilly.
? Vi skrev licensansökningarna åt läkarna. Det enda de behövde göra var att skriva under dem, sedan fixade vi resten, säger John Virapen.

Det tog sedan ända till september 1995 innan fluoxetin faktiskt godkändes i Sverige under namnet Fontex, och då både i en lågdos oral lösning på 4 mg/ml som möjliggjorde en flexibel dosering och en tablett på 20 mg.
? Den orala lösningen utvecklades visserligen tidigare, men det dröjde innan vi ansökte på nytt om ett godkännande i Sverige, säger Patrick Jönsson, vd för Lillys marknadsbolag i Sverige.

Hösten 1988, samtidigt som Prozac lanserades i världen, blev John Virapen befordrad till chef för Lillys verksamhet i Karibien och Centralamerika. En månad senare avskedades han. Skälet som angavs var att han talat illa om företaget, något som han förnekar. Hans egen förklaring är att han blivit en belastning för ledningen eftersom han visste för mycket.
Han vet inte om Socialstyrelsens externa expert någonsin fick resten av pengarna, men någon studie av fluoxetin har i varje fall aldrig publicerats i hans namn.

Socialstyrelsens externa experts handlande prövades av åklagare i Sverige 1995 som fann att hans roll som extern konsult inte omfattades av den dåvarande mutlagstiftningen. Han kunde därför inte ställas till svars för sitt handlande. Den svenska lagen ändrades 1999 på grund av detta fall, idag skulle agerandet ha varit brottsligt.