I en av våra större dagstidningar kunde man nyligen läsa om Leksands ishall som ?landets omodernaste?. Själv tycker jag att den tillhör Sveriges mysigaste och trevligaste, men för den stockholmsbaserade rikspressen är idealet förstås Globen med sina plaststolar långt från isen, dyr korv och stor videokluns i taket. Byggnaden är häftig, det medges, men den passar inte alls för hockey. En snygg och intressant förpackning räcker liksom inte om innehållet är mediokert. I Leksand har man dessutom ståplats på båda kortsidorna, vilket höjer stämningen högst avsevärt. När kommer det förresten mest folk på hockey i Globen? Jo, när Leksand är där på besök. Detsamma gäller i Brynäs hemmahall Gavlerinken, givetvis med skillnaden att där har Leksand sällan något att hämta. Det heter för övrigt inte rink eller isstadion längre, det heter ?arena?. Ungefär som att mixtur numera heter ?oral suspension?. Samma innehåll som förut, men svårbegripligare beteckning. Fast modernare.
Nytt är inte alltid bättre. Minns ni kejsaren, han med de nya kläderna? Hade han hållit sig till sin stil och inte låtit sig duperas av de där smarta reklamsnubbarna (jo, för skräddare var de ju uppenbarligen inte) så hade han aldrig råkat så illa ut som han gjorde ? men naturligtvis inte heller blivit kändis. Kanske var det helt enkelt så att han ännu inte hade hittat sin stil utan febrilt sökte efter nya ideer? En egen stil vill vi väl alla ha att hålla oss till; sedan kan man liksom inte hjälpa att omvärlden förändras och att man därför ibland råkar bli trendig, inne eller till och med helt rätt. Mina gröna storblommiga 70-talsgardiner på jobbet är, otroligt nog, helt rätt just nu. Jag har sett dem, fast i brunt, i en antikaffär i London och frågade visserligen inte vad de kostade men att döma av affärens allmänna prisläge så var de inte precis gratis. Jag tar nog med dem till verkets nya ? moderna ? hus.
Det modernaste inom läkemedelsbranschen är den märkliga företeelsen duplikat, som inte ens är kopior utan helt identiska läkemedel. Affärsidén är att ansöka om samma produkt många gånger och sedan sälja färdigregistrerade generika till alla företag som vill ha. Om det i slutändan kapar kostnader i vården eller överhuvudtaget för världen framåt på något sätt är väl utomordentligt tveksamt. Nej, då föredrar jag en gammal hederlig 34:a, alltså ett läkemedel som fanns med redan 1934, det år vi började med läkemedelsregistrering i Sverige. Tio stycken av dem finns fortfarande kvar på marknaden och ett sjuttiotal registrerade läkemedel är faktiskt 50 år eller äldre. Visst är det en liten del av hela läkemedelsarsenalen, men å andra sidan är en stor del av nyansökningarna som sagt duplikat, så statistiken ljuger en smula (som vanligt, skulle den elake säga). Bland gamlingarna hittar vi levande farmacihistoria som Aspirin (1934), Salazopyrin (1941), Xylocain (1947) och andra tungviktare, som säkert hänger med ett bra tag till.
Så visst, ge mig gärna något nytt, om det samtidigt är bra, men glöm för den skull inte det gamla. Att blanda en schysst glögg, en god senap och en någorlunda punsch borde ingå i farmaceututbildningen jämsides med farmakokinetik, hälsoekonomi och andra moderna ämnen. Tentaresultat och teoretiska kunskaper i all ära, men nog imponerar en välkryddad glögg lite mer på omgivningen…
Vart vill jag nu komma med detta resonemang? Var det bättre förr? Inte nödvändigtvis, men måste allt vara så jädra modernt jämt? Kanske är jag en typisk stofil, men då är jag beredd att stå för det. Endera dagen blir det säkert modernt att vara stofil också. Och apropå gammalt och nytt, se eller se om Charlie Chaplins film ?Moderna tider? från 1936! Den är lika bra fortfarande och kanske aktuellare än någonsin.