Alltsedan neurosedynkatastrofen på 60-talet har konsumenterna varit rädda för biverkningar av läkemedel. Återkommande larmjournalistik i massmedia har vidmakthållit rädslan. Läkemedelsverk, företag och sjukvård har inte lyckats vända trenden och skapa förtroende hos allmänheten för att riskerna med biverkningar är under kontroll.
Rädslan för biverkningar leder till att behandlingar inte påbörjas eller avbryts i förtid. Det är ytterst till nackdel för de medicinerande. Skall deras rädsla minska måste introduktionen av nya läkemedel upplevas som trygg och ett förtroende etableras för hur uppgifter om alla biverkningar fångas upp och åtgärdas.
Biverkningar fångas upp i kliniska prövningar, via spontanrapportering och epidemiologiska studier. Redan i första fallet sviktar allmänhetens förtroende eftersom godkända registreringshandlingar inte är offentliga. Av förskrivarna, som är ålagda att rapportera, gör endast cirka fem procent detta. Tidsbrist och osäkerhet anges som orsaker. Varför finns inte webbformulär på fass.se och mpa.se? Har förskrivarna någon utbildning på området?
Rapporteringen är idag inriktad på dramatiska biverkningar. Dessa är också under tillfredställande kontroll. Banala biverkningar ? vilka de nu är ? behöver inte rapporteras om dessa inte ökar i frekvens. Hur kan förskrivarna avgöra om de ökar i frekvens i myllret av patienter? I de rapporter om läkemedelsrelaterade problem (LRP), som nu börjar publiceras, intar biverkningar ofta en tätplats. Troligen är det dessa, som stör vidare medicinering.
Våra myndigheter uppmuntrar inte sköterskor, farmacevter och patienter att rapportera. Det kan man som konsument inte förstå. Den internationella trenden är att lyssna till fler grupper än läkare. Patienterna berättar mer för sköterskorna än för läkarna och på apoteket är ofta återlämnad medicin ett tecken på biverkningar. Värdet av patientrapporter bevisades i samband med kartläggningen av bensodiazepinberoendet.
Effektiv kartläggning och bedömning av biverkningar förutsätter internationell samverkan mellan myndigheter och företag. Utbytet har hämmats av bristen på en entydig terminologi. MedDRA (Medical Dictionary for Regulatory Activities) bör underlätta samarbetet och därmed öka effektiviteten i verksamheten.
Om rädslan för biverkningar skall minska måste det dessutom finnas ett förutsägbart omhändertagande av dem, som trots allt drabbas av biverkningar. De bör prioriteras i sjukhusköerna. Blir de inte fullt återställda måste ersättningsfrågor lösas snabbt och inte som nu dras ut på i åratal.
