Just den här dagen när Michel Goldman besöker Sverige publicerar EU-kommissionen sin innovationsrapport. För Sveriges del är det positiva nyheter, landet ligger i topp i Europa när det gäller innovationer. Men för Europa som helhet ser det dystert ut, USA och Japan tycks ha ett ointagligt försprång. Michel Goldman är chef över IMI, Innovative Medicines Initiative, som är den största europeiska offenlig-privata satsningen på medicinsk innovation någonsin.
Varför ligger Europa så hopplöst efter?
– Det finns två anledningar. Det första är att USA satsar enormt mycket mer pengar på grundforskning än vad vi gör. Jämför bara vad NIH satsar med vad EU gör på grundforskning. Det andra är skillnader i kultur och tankesätt. Om en forskare i USA väljer att kommersialisera sin idé eller börja arbeta i läkemedelsindustrin så ses det som en bra sak. I Europa ser vi fortfarande en akademisk karriär och en karriär inom industrin som två separata vägar som man inte kan kombinera. Ska vi komma ikapp behöver vi arbeta på båda de här sakerna.
IMI består i grunden av två miljarder euro. En miljard kommer från EU-kommissionen, en kommer från medlemsföretagen i europeiska läkemedelsindustriföreningen EFPIA. Pengarna ska användas till att få igång de medicinska innovationerna i Europa. Två omgångar av anslag, på totalt 453 miljoner euro, har redan delats ut till olika projekt som gör allt ifrån att söka efter nya biomarkörer till att ta fram utbildningsprogram om läkemedelutveckling. Satsningen är stor, men har också fått mycket kritik. Framförallt från akademiskt håll eftersom det är läkemedelsföretagen som har fått definiera forskningsområdena och har beslutanderätt om vilka projekt som ska få pengarna. Även frågan om hur patenten ägs har diskuterats. Som svar på kritiken har IMI ändrat en del av regelverken, men de försvarar också industrins makt med att projektet har ett annat syfte än renodlade forskningsanslag. Tanken är just att läkemedelsföretagens forskning ska gynnas.
Michel Goldman betonar också att det inte är de enskilda forskningsprojekten som är nyckeln till om IMI blir framgångsrikt.
– Två miljarder euro är egentligen inte särskilt mycket när det kommer till att utveckla ett nytt läkemedel, det är inte heller målet. Men vi kan göra en skillnad om vi lyckas förändra det sätt som folk i branschen pratar med varandra. Målet är att vi ska ändra forskningsklimatet och ta fram nya sätt för samarbeten, och där är jag mycket optimistisk och tror att vi kommer lyckas.
Vad behöver läkemedelsföretagen göra annorlunda för att förbättra samarbetet med akademin?
– De måste bli mer öppna och lyssna bättre. Jag tror att högsta ledningen i läkemedelsföretagen många gånger vet detta och argumenterar för en mer öppen attityd, men att det är svårt att få till det inne i företagen. Där finns det fortfarande för många som tycker att de själva vet vad som är bäst för dem.
Och akademin, vad behöver de ändra?
– De behöver utbilda folk att förstå vad som krävs för att verkligen utveckla ett läkemedel. Och akademiska forskare behöver förstå att det krävs särskild kompetens för att omvandla en upptäckt till en innovation. Idag vill många akademiska forskare inte släppa in någon utifrån, utan börjar istället själva sätta ihop små kliniska prövningar som sen inte går att använda sig av. Det är slöseri med tid, pengar och idéer.
Läkemedelsföretagen får med den här satsningen stöd för sin forskning, men vad har akademiska forskare att vinna på det här samarbetet?
– För att akademin ska ha en dynamisk forskning så måste de samarbeta med den privata sfären. Självklart är det finansiella stödet en viktig bit. Men även ur ett forskningsperspektiv är det viktigt. Om du i slutet av din forskarkarriär vill kunna se att din forskning faktiskt resulterat i något som förbättrar för patienterna, ja då kommer du behöva samarbeta med företag. Det är omöjligt annars.
Anledningen till att Michel Goldman är i Sverige är för att delta i en diskussion på Kungliga vetenskapsakademin om hur samarbetet mellan industri och akademi ska kunna förbättras i Sverige. Bland annat funderar de på att ta fram ett doktorandprogram som ska göras delvis på ett läkemedelsföretag och delvis på en akademisk institution.
– I stort är jag för idén. Men jag ser också att det i så fall är avgörande att man organiserar det på ett sådant sätt att den akademiska delen är dominerande, och att grunden för akademisk forskning inte hotas. Det är enormt viktigt att forskningen inom akademin fortsätter vara styrd av nyfikenheten och viljan att ta reda på hur saker fungerar. Men lyckas man behålla det och ändå lägga till en affärsdimension så är det bra.
Du reser runt i Europa och pratar forskningsklimat, vad är bilden av Sverige?
– Helt ärligt är den positiv. Sverige är ett ledande land när det kommer just till att samarbeta. Ni har många framstående akademiska forskare och min upplevelse är att de har en stor förståelse för att företag behövs och hur de fungerar.
