Drygt 1 500 patienter ingick i den hittills största studie som utvärderat effekten av olika stråldoser på överlevnaden hos prostatacancerpatienter. Studien är gjord av forskare vid Washington university school of medicine och publicerad i Jama Oncology.
Patienterna hade alla prostatacancer med ”medelhög risk”, vilket innebar stadie cT1b till T2b i klassificeringssystemet för tumörens utbredning, ett PSA-prov på mellan 10 och 20 nanogram per milliliter samt Gleasonpoäng på 7. Det senare berättar hur aggressiv tumören är och Gleasonskalan går från 2 till 10.
I studien randomiserades patienterna till två grupper där 748 män fick standardbehandling i form av en stråldos på 70,2 gray, fördelat på 39 behandlingstillfällen, och 751 män som fick en högre stråldos motsvarande 79,2 grey fördelat på 44 tillfällen. Enheten ”grey” är ett mått på hur mycket strålning ett material tar upp.
Efter i snitt åtta års uppföljning levde 75 procent av männen i standardgruppen och 76 procent av männen i gruppen som fått högre strålning, vilket inte var någon statistiskt signifikant skillnad. Dödsfallsorsakerna var vilka som helst och inte enbart kopplade till prostatacancer.
Totalt avled 51 personer av prostatacancer under studietiden, vilket var 3,4 procent av studiepopulationen. I standardgruppen var andelen fyra procent och i högdosgruppen två procent, vilket inte heller det var statistiskt signifikant.
De patienter som fått standardbehandlingen krävde dock mer efterföljande behandling för tumörer som växt eller spridit sig än de som fått mer strålning. De med mer strålning hade däremot fler biverkningar av behandlingen så som irritation i urinvägarna och blödningar från ändtarmen.
Men överlevnaden skiljde sig alltså inte åt mellan grupperna. En förklaring kan enligt forskarna vara att under de år det tog att rekrytera patienterna till studien kom det flera nya behandlingar för prostatacancer, som de patienter som krävde uppföljande behandling fick. Det är därför möjligt att överlevnaden i gruppen med lägre stråldos hade varit sämre utan dem.
I en kommentar i samband med studien säger Jeff Michalski, professor i radiologi och studiens försteförfattare, att man enligt honom bör behandla med de högre stråldoserna om behandlingen kan ges med tillräcklig precision.
– Men om vi inte kan uppnå de säkra stråldosmålen borde vi inte utsätta patienten för risk för allvarliga biverkningar utan i stället hålla oss till den lägre stråldosen. Det är viktigt att utveckla behandlingsplaner för varje patient från fall till fall, säger Jeff Michalski.
