För sex år sedan började EU:s speciallagstiftning för att gynna utvecklingen av läkemedel mot ovanliga sjukdomar, så kallade orphan drugs eller särläkemedel, gälla. Reglementet har hittills resulterat i 31 godkända läkemedel och betraktas av många som en framgång.
Bakgrunden var att det sällan är lönsamt för företag att utveckla läkemedel där målgruppen är mycket liten. En regulatorisk förebild fanns i USA där en incitamentsbaserad särlagstiftning, Orphan Drug Act, tillämpats sedan 1980-talet.
En expertkommitté med deltagare från alla medlemsländer, Committe for Orphan Medicinal Products (COMP), träffas regelbundet på EMEA i London och tar ställning till företagens ansökningar om att få klassning som särläkemedel. Kerstin Westermark, docent, endokrinolog och senior expert på Läkemedelsverket, är sedan i augusti ny ordförande i denna kommitté.
Samtidigt bedriver hon forskning på Akademiska sjukhuset på patienter med den ovanliga kopparomsättningssjukdomen Wilsons sjukdom.
Varför blev just du ordförande i COMP?
– Den främsta förklaringen är nog att jag varit ganska aktiv och pragmatisk under mina sex år som svensk ledamot i kommittén.
31 godkända läkemedel mot ovanliga sjukdomar på sex år i all ära, men över 600 molekyler har fått status som särläkemedel av COMP sedan starten. Beror skillnaden på att bortfallet är stort längs vägen till godkännande?
– Det krävs relativt litet data för att få status som särläkemedel, tanken är att företagen tidigt ska kunna komma in i systemet för att få tillgång till vetenskaplig rådgivning. I vissa fall faller läkemedelskandidater förstås bort av olika skäl, men många ligger också i tidig eller sen utvecklingsfas. 25 behandlas just nu av CHMP för slutligt försäljningsgodkännande.
– Ansökningarna till COMP grundas på allt från teoretiska resonemang om verkningsmekanismer till färdiga läkemedel där kliniska prövningar redan gjorts. Ofta har man en del in vivo-data och har testat medlet på någon enstaka patient.
Hur många av de 31 tror du hade varit godkända idag om särlagstiftningen inte funnits?
– Det vet jag inte, men många av läkemedlen kommer från små företag med begränsade resurser, som antagligen inte hade haft råd att gå den vanliga vägen. Så det är rimligt att anta att en betydande del av de nya medlen finns på marknaden tack vare det nya systemet.
Vilka är de viktigaste särläkemedlen som gått hela vägen till godkännande sett i ett patientperspektiv?
– Flera enzymersättningspreparat, Glivec mot ovanliga cancerformer och Somavert mot akromegali har exempelvis betytt mycket.
Hur många av ansökningarna om status som särläkemedel kommer från Sverige?
– Bara tre procent, vilket är mycket lågt med tanke på att vi totalt sett ligger bra till i biotech- och läkemedelssammanhang. Många känner kanske fortfarande inte till denna möjlighet.
För att uppfylla reglerna krävs att sjukdomen ifråga har tillräckligt låg prevalens. Finns det inte en risk att det i företagens ansökningar uppstår en glidning mot krystade subdiagnoser?
– Jo, denna typ av ?salami slicing? är ganska vanlig, vi har underkänt många sådana försök. Vi måste i varje ärende bedöma om det verkligen handlar om reella diagnoser eller påhitt. Huvudvärk hos rödhåriga skulle exempelvis aldrig gå igenom. Vi kommer snart att lägga ut en lista på EMEA:s sajt med tidigare underkända indikationer som hjälp för företagen.
Finns det en risk att systemet överanvänds som en genväg till fördelar för preparat som på pappret riktar sig mot ovanliga sjukdomar men snart används bredare?
– Det kan inte uteslutas att systemet överutnyttjas, men frågan är om det är bra eller dåligt. Vi får ta risken. Det är viktigt att poängtera att incitamenten förstås inte gäller för bredare indikationer.
Marknadsexklusiviteten för särläkemedel kan omprövas efter fem år, och exempelvis tas bort om läkemedlet är ?för lönsamt?. Har det hänt att läkemedel förlorat sina marknadsfördelar?
– Nej, inte ännu. EU-kommissionen utarbetar nu riktlinjer för hur detta ska tolkas. Tanken är att det bara ska ske i undantagsfall och COMP menar att vi måste ha en pragmatisk tolkning så att företagen inte skräms bort från systemet.
Kravet på signifikant fördel (se faktaruta) finns inte i det amerikanska systemet. Är det en hämsko på utvecklingen i EU?
– Nej, det har inte visat sig vara ett hinder för företagen sett till antalet jämförbara läkemedel som fått status som särläkemedel jämfört med USA. Vi gör liberala tolkningar av detta kriterium utan att vara ovetenskapliga. Det har hänt att vi sagt nej.
– Företagen får längre marknadsexklusivitet i EU, tio år, jämfört med USA där man ger sju år, så systemen har för- och nackdelar från ett företagsperspektiv.
Vilka är de viktigaste incitamenten för företagen?
– Marknadsexklusiviteten. Möjligheten till gratis rådgivning är också viktig, inte minst för små företag. En ?orphanstämpel? är ett sätt att bli synlig som kan göra det lättare att få riskkapital inför dyra fas III-prövningar.
Kan systemet vara en modell för liknande regelsystem på andra områden där marknadskrafterna inte tycks vara tillräckliga för att nya läkemedel ska komma fram, exempelvis antibiotika?
– Det finns redan idag många möjligheter i EU-systemet, till exempel incitament för utveckling av pediatriska läkemedel och villkorade godkännanden. För att snabbt godkänna ett vaccin mot fågelinfluensa har man exempelvis tagit till särskilda åtgärder. Problemen ligger nog inte i första hand på den regulatoriska nivån.
Den särskilda lagstiftningen kan inkludera medel mot sjukdomar som är ovanliga i EU men vanliga i tredje världen. Har ni klassat några sådana som särläkemedel?
– Ja, två preparat mot leichmaniasis och i oktober 2005 ett vaccin mot tuberkulos. Ett malariamedel klarade inte kravet på signifikant fördel. Det kändes inte bra och vi har nu tagit upp frågan med EU-kommissionen. Vi vill kunna slippa detta krav i liknande situationer.
