DEBATT. Arbetsgivarna misslyckas med att säkerställa läkares behov av oberoende fortbildning. I tomrummet kliver industrin in. Och de tar plats på flera olika sätt. Vi behöver stärka den oberoende fortbildningen för läkare i Sverige.
Ett exempel från forskar- och läkarvardagen
Jag satt i en föreläsningssal på en konferens, den första konferensen jag besökt sedan pandemin slog till. Det var en klinisk konferens med mycket fokus på att sprida nya rön relevanta för alla som arbetar med patienter, snarare än en konferens för grundforskare.
Dagen innan konferensen officiellt startade så hölls en kort kurs om radiologi vid reumatisk sjukdom. Där satt jag nu. Med pennan i högsta hugg lyssnade jag på kollegor som föreläste kring olika aspekter av att radiologiskt avbilda olika organ som påverkas vid våra reumatiska sjukdomar. Allt förlöpte på förväntat sätt; de obligatoriska bilderna där varje talares conflict of interests presenterades passerade förbi snabbare än vinden, och nog hade de flesta någon gång fått betalt av något läkemedelsföretag för att föreläsa.
Så kom sista föreläsningen, som råkade avhandla ett område jag känner till ganska väl som aktiv forskare i fältet. Föreläsaren kände jag dock inte igen, och inte heller riktigt innehållet. Fokus lades på att avhandla ett kliniskt problem som inte är så stort hos en patientgrupp som är väldigt stor, med reumatologiska mått mätt. Jag reagerade med förvåning, och tänkte för mig själv – det kan väl inte vara så att det här läkemedelsföretaget som arbetar för att få indikation just för denna patientgrupp har varit i kontakt med föreläsaren? De hade nämligen varit i kontakt med flera andra kollegor, och mig, för att bjuda på lunch, prata om potentiella samarbeten, diskutera studier, erbjuda informationsmaterial till våra mottagningar.
Förvåningen eskalerade till perplexitet när föreläsaren avslutade sin presentation med att bjuda in alla deltagare till företagsutställningen, det där rummet där alla konferensens industrisponsorer höll till. Där skulle han nämligen vara de närmsta dagarna tillsammans med just det läkemedelsföretag som jag tänkt på. Han var alltså anställd av läkemedelsföretaget och inbjuden att föreläsa om ett fält där läkemedelsföretaget försökte skapa sig en marknad. Nu kände jag mig helt konfys, men också ganska irriterad. Självfallet hade jag hoppats att konferensen skulle erbjuda oberoende uppdateringar av forskningsfältet, inte tillrättalagda industriföreläsningar.
Läkarförbundets etiska riktlinjer
Gränserna för vad som är tillåtet i kontakten mellan läkare och industri regleras i flera lagar och regelverk, och ovanstående exempel ligger inom lagens och reglernas råmärken. Svenska läkarförbundet har tagit fram etiska riktlinjer som, utöver den lagstiftning som finns, ska guida kliniska verksamheter och läkare att hantera hur kontakterna mellan industrin och läkare bör gå till, för att läkarens oberoende inte ska kunna ifrågasättas.
Bland annat skriver man att arbetsgivaren måste ta ett större ansvar och ta en större del av finansieringen för läkares fortbildningsaktiviteter, än de gör idag, när en väsentlig del av läkares fortbildningsbehov av utbildningar eller vetenskapliga kongresser, är arrangerade och/eller finansierade av läkemedelsföretag och medicinteknisk industri.
I läkarförbundets fortbildningspolicy konstaterar man att arbetsgivarna bör budgetera på ett sätt som gör att varje specialistkompetent läkare i Sverige har tio heldagar extern fortbildning per år, och en halvdag intern fortbildning varje vecka. Detta för att läkarna ska kunna upprätthålla sin kompetens och hålla sig à jour med de nya riktlinjer som kommer.
Man konstaterar också att “Lagen föreskriver att målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Läkarförbundet menar att det är omöjligt att nå målet om en jämlik vård om inte alla läkare har goda möjligheter till fortbildning.”
Fortbildningen har minskat
Hur går det då för arbetsgivarna när det gäller att erbjuda sina specialistläkare fortbildning?
I Läkarförbundets Fortbildningsenkät konstateras att antalet dagar för extern fortbildning har sjunkit betydligt sedan enkäten gjordes första gången år 2004 – från 8,5 dagar till endast 5,3 dagar 2019. Antalet dagar för extern fortbildning var alltså redan 2019 nere på nästan hälften av de rekommenderade. Under pandemin har självfallet antalet varit ännu lägre. Ingen av regionerna når förbundets mål om tio dagars extern fortbildning per år.
Varför det ser ut så här går bara att spekulera i. Rimligtvis påverkar sjukvårdens allt stramare budgetramar möjligheterna till fortbildning, och det ensidiga fokuset på vårdproduktion gör det svårt för läkare att avsätta tid för lärande och kompetensutveckling i det dagliga arbetet.
Detta är ett problem, som tyvärr också öppnar för en allt fräckare närvaro av industriaktörer vid såväl konferenser som kurser riktade till läkare.
God vård förutsätter en förtroendefull relation mellan patient och läkare. För att denna relation ska kunna etableras, får det inte finnas några tvivel om den enskilda läkarens oberoende från industrin. För att vi ska kunna säkra läkares oberoende, behöver arbetsgivarna garantera oberoende fortbildning inom sin verksamhet. Vi behöver oberoende fortbildning för att fortsätta fatta kloka beslut för våra patienter.
Marie Holmqvist, leg. läkare och docent, Karolinska universitetssjukhuset/Karolinska institutet
