Kvaliteten på Waran-behandling mäts på hur lång tid (TTR, time in therapeutic range) patienten ligger inom det önskade INR-intervallet 2-3 (INR, International Normalized Ratio, kvoten mellan koagulationstiden för patientprovet och normal koagulationstid).
INR-värdet kan dock variera stort och vara svårt att ställa in. Därför har Marcus Lind och medarbetare, i en studie på patienter med förmaksflimmer i Sverige, provat en helt ny beräkningsmetod där man istället tittade på hur mycket patienten varierade i sina värden, både inom och utanför det önskade intervallet.
Metoden kallas SDTINR, och beräknar standardavvikelsen på transformerat INR. Det ger ett betydligt säkrare svar på vem som är välreglerad i sin behandling och vem som ligger i riskzonen för allvarliga komplikationer. Studien publicerades i januarinumret av Thrombosis Research.
Hur gick ni tillväga?
– Vi studerade retrospektivt 19 180 patienter som fått Waran och tittade på vilka händelser de hade drabbats av. När vi analyserade behandling och händelser var det gamla måttet inte så bra på att förutspå framtida risk och händelser.
– Men när vi tittade på de 25 procent av patienterna som var bäst inställda enligt den nya metoden, kunde den mycket säkrare prediktera framtida risk och händelser jämfört med den äldre metoden på samma patienter.
På vilket sätt är den nya metoden bättre?
– TTR-metoden mäter enbart i vilken utsträckning patienter ligger mellan riktvärdena 2 och 3. Ju längre tid desto bättre är det. Men TTR-metoden säger inte så mycket om den framtida risken för komplikationer.
– Med den nya SDT-metoden kan vi på ett säkrare sätt visa i vilken omfattning koagulationen varierar inom och utanför INR-värdet. Det gav en säkrare prediktion för framtida komplikationer som stroke, blödning, sjukhusinläggning och död. Variationen säger helt enkelt mer än tiden.
Hur kan ni identifiera vilka patienter som löper större risk än andra?
– Att bara mäta tiden, TTR, säger inget om variationen, om patienten ligger på 3,2 eller 5, eller om patienten varierar inom intervallet. Vår beräkningsmetod visar att de som varierar mycket i sina INR-värden har större risk och de som varierar mindre har lägre risk för allvarliga komplikationer.
Kan metoden användas även på nyare antikoagulantia?
– Nej, där behövs det inte. Men eftersom de allra flesta patienterna sannolikt kommer behandlas med Waran under överskådlig framtid är metoden viktig i utvärdering av behandling för ett stort antal patienter i Sverige. Den ger ett säkrare mått på vilken patient som har en hög framtida risk och inte är adekvat inställd.
Används den praktiskt redan idag?
– Vi är först i världen med denna metod men har inte hunnit implementera den ännu. Vi tycker att den bör finnas tillgänglig som ett komplement. Det finns liknande metoder för att titta på andra svängningar, till exempel blodtryck och blodsocker, men vi är först vad gäller antikoagulation och Waran.
I ljuset av dessa resultat, finns det något som forfarande talar för att använda den gamla metoden?
– Vårdgivaren ska fortfarande ställa in patienterna mellan 2 och 3. Det har inte ändrats. Detta är en kvalitetsindikator för att mäta och se hur bra inställningen har lyckats.
