Nyligen tvingades Bristol-Myers Squibb avbryta projektet med en ny typ av diabetesläkemedel, sedan den visserligen gett bättre glukoskontroll men en oacceptabel ökning av hjärtproblem. AstraZeneca stoppade på sent stadium utvecklingen av sin nya stroke-medicin, efter att tidigare ha havererat på motsvarande sätt med de innovativa medicinerna Iressa mot lungcancer och det svenskutvecklade antikoagulantiumet Exanta. Andra stora läkemedelsbolag råkade ut för liknande bakslag.
Mest dramatiskt var att Pfizer tvingades lägga ner sin tänkta uppföljare till kolesterolsänkaren Lipitor, världens mest sålda läkemedel. Genom att kombinera sänkning av dåligt kolesterol med lyft av det goda kolesterolet, i en nylanserad medicin vid namn torcetrapib, räknade Pfizer på att få en ny full patentperiod för ett läkemedel som nu säljer för 12 miljarder dollar per år, men vars patent annars går ut år 2011. De sista kliniska testerna visade att det nya kombinationspillret medförde högre dödsrisk än hos dem som tog enbart det gamla Lipitor.
De stora läkemedelsbolagen behandlas nu ungefär som placeringar i statsobligationer, med hygglig ränta från utdelningen (4,6 procent för Pfizer, vid den börskurs som gällde i början av mars 2007) men inte mycket mer att hoppas på. Detta trots att läkemedel rimligen borde vara en lockande framtidsbransch, högteknologisk och tjänande åldrande befolkningar med växande anspråk på hälsa. Vinsterna förblir höga, med en rörelsemarginal på 26 procent för Pfizer (vinst i förhållande till omsättning). Men framtidsutsikterna ifrågasätts. Föga tycks komma ut ur de enorma summor som de stora läkemedelsföretagen lägger ner på egen forskning. Enbart Pfizer har cirka 13 000 forskare anställda och en årlig forskningsbudget på 7,5 miljarder dollar. Typiskt nog var succén Lipitor inlicensierad från det lilla företaget Warner-Lambert 1996.
Patentutgångarna i USA är enorma de här åren: 16 mediciner 2006, 23 i år, 14 under 2008. Vi talar om miljardsäljare som Mercks Zocor (Zocord) och Fosamax, Pfizers Zoloft och Norvasc och BMS statin Pravachol. Ekonomiskt sett är ett läkemedel praktiskt dött inom några månader efter att ett patent gått ut. Rätten att introducera kopior, generika, har stimulerats av myndigheterna, i syfte att pressa läkemedelskostnaderna. Generikaföretag står i kö för att skörda frukterna, med låga marginaler men ändå med vinst eftersom själva produktionskostnaden är liten för läkemedel. Läkemedel med förlängningspatent, som Astras Nexium, är ständigt utmanade i domstolarna.
Vad gör då läkemedelsföretag som har
? stinna kassor, byggda på gamla framgångar (världsledaren Pfizer sitter på en kassa på cirka 20 miljarder dollar, med låg skuld; de andra, som AstraZeneca, har också en stor kassa och ett alltjämt starkt positivt kassaflöde);
? svaga resultat från sin egen forskning;
? stora patentutgångar de närmaste åren.
Svar: de försöker köpa sig till nya läkemedel från andra, mindre, utvecklingsföretag. Innovationer byggda på kroppsegna mekanismer, som på lång sikt kan visa sig ge mindre av sidoeffekter är särskilt intressanta (AstraZenecas köp av Cambridge Antibody Technology är ett exempel). Men att skilja agnarna från vetet ? och betala för vetet ? via uppköp och licensavtal är inte heller lätt. Det mesta misslyckas även inom ?biotech?.
Därtill fokuserar Big Pharma sin egen forskning. Bristol-Myers, för att ta ett exempel, har på två år skurit ner antalet forskningsområden från 35 till 10.
För de företag som satsar på utveckling av original ? det som borde driva framstegen även för mänskligheten ? är den amerikanska marknaden helt avgörande. Under de fem första åren står den amerikanska marknaden för cirka 70 procent av försäljningsvärdet. Villkoren där har därför avgörande betydelse.
Mycket händer politiskt på läkemedelsområdet i USA.
? Med demokraterna i majoritet i kongressen blir det ingen reformering av de kostnadsdrivande skadeståndsreglerna och advokatväldet. Enbart Merck har nu 23 800 skadeståndsfall på halsen, två år efter bakslaget för smärtlindraren Vioxx. Företaget har avsatt cirka 1 miljard dollar (7 miljarder kronor) enbart för sitt legala försvar, oräknat de skadestånd det kan drabbas av.
? Industrin är orolig för att även USA ska få en statlig prisreglering på läkemedel, då demokraterna har förespråkat full förhandlingsrätt om priser för federala Medicare, som företrädare för landets pensionärer. Men den allmänna läkemedelsförsäkring för pensionärer, Medicare Part D, som president Bush drev igenom har blivit en stor succé. Hundratals hälsoplaner, hanterade av försäkringsbolag, sänker kostnaderna för läkemedel via bulkköp från läkemedelsbolag och ?formularies? som kräver att läkare prövar billigare läkemedel innan de vid behov går över till dyrare. Industrin är nöjd också, eftersom något lägre priser kompenseras av högre volymer när pensionärer fått bättre råd, tack vare försäkringen. Att tala med ett antal försäkringsbolag i stället för miljoner läkare ger därtill mindre marknadsföringskostnader. Demokraternas försök i kongressen att ändra på systemet leder av allt att döma inte till någonting de närmaste två åren.
? Diskussion om parallellimport från Kanada finns, men är betydligt svalare än för ett par år sedan. Ett skäl är att pensionärerna har fått sin läkemedelsförsäkring, så att de ?inte tvingas välja mellan mat och medicin?, som en populär kampanjslogan löd. Insikten har samtidigt växt fram att ett land med 30 miljoner invånare, Kanada, inte via sitt system kan försörja ett grannland med 300 miljoner invånare.
? USA är på väg att ?europeiseras? också genom att kopplingen till anställningen luckras upp. Sjukvårdsförsäkringar via arbetsgivaren var ett system som uppkom i spåren av andra världskriget, då stora företag gav ?fringe benefits? för att locka arbetskraft trots lönestopp. Det senaste inslaget i en utveckling bort från dem är president Bushs förslag att sätta ett förmånsvärde i deklarationen på sjukvårdsförsäkring. Kombinerat med ett schablonavdrag skulle det göra att företagsbetalda försäkringar inte längre blir gynnsammare för individen än andra försäkringar.
Kring allt det här förs livliga debatter. Men den verkligt stora frågan under ytan av dessa debatter är en annan. Den handlar om biologi. För fem år sedan fanns en tro att nya läkemedel skulle kunna ?designas fram?, ungefär som nya mobiltelefoner. Med kartläggningen av det mänskliga genomet och andra stora genombrott troddes forskarna få full kännedom om kroppens mekanismer och orsakssamband. Det var, som en för tiden typisk metafor löd, bara att ?designa en nyckel för ett väl analyserat nyckelhål?.
Detta är idag blott en dröm. Prekliniska slutsatser höll inte, människan visade sig vara mer komplicerad än så. Den nya kunskap som skulle underlätta framtagandet av nya läkemedel visade sig lika ofta avslöja tidigare ignorans om biverkningar av det befintliga utbudet. Ett färskt exempel är Losec/Nexium, som hjälper effektivt mot magsår men också tycks hämma det kalciumupptag som skyddar mot höftfrakturer.
Vad läkemedelsindustrin därför desperat verkar för är framsteg som höjer produktiviteten i den egna forskningen: kemiska bibliotek som gör att man i liten skala kan testa läkemedelskandidater innan kliniska försök. Det är oacceptabelt att så mycket som 70 procent av kandidaterna som nått fram till fas 3-prövning misslyckas även på detta sena stadium, efter kanske tio års utvecklingsarbete.