I höstas blev den första arbetsmarknadskonflikten i svensk apotekshistoria verklighet. Förhandlingarna mellan Apoteket AB och Sveriges farmacevtförbund bröt samman; övertidsblockad, förbud mot arbete på flera apotek samt nyanställningsstopp trädde i kraft och ett strejkvarsel var ytterst nära att verkställas i mitten av november.
Pedagogik och empati
I stridens hetta fanns hela tiden Camilla Frankelius, som sedan i somras axlat Lennart Axelssons mantel som förhandlingschef för Sveriges farmacevtförbund. Via medierna blev hon ett riksbekant ansikte och hon fick vid flera tillfällen förklara farmacevternas bevekelsegrunder för svenska folket. Hon gjorde det med ett stort mått av pedagogik och omisskännlig empati, vilket medförde att hon vann respekt hos många yrkesverksamma och förtroende hos den breda allmänheten.
Apotekskonflikten fick dock ett abrupt och för många oväntat slut när strejkvarslet i sista stund blåstes av natten till den
14 november. Förbundet nådde inte fram till sitt ursprungliga krav på fyra procents lönepåslag, och accepterade i detta avseende ett medlarbud som man tidigare förkastat (3,38 procent).
Samtidigt innebar uppgörelsen bland annat att avtalstiden kortades, vilket innebar att den i praktiken antagligen blir värd mer sett över 12 månader (minst 3,9 procent enligt farmacevtförbundets egna beräkningar). Avtalet innebar även bland annat tidigarelagt införande av OB-tillägg på lördagar, införande av läkemedelsprofiler och ändamålsenlig utbildning
för de farmacevter som ska arbeta med dessa.
Morgonkaffet i halsen
Ändå kan uttrycket ?det bidde en tumme? tyckas ligga nära till hands, flera medlemmar som Läkemedelsvärlden talat med har också gjort gällande att man gav upp för lätt.
? Reaktionerna var ändå överlag mindre negativa än vad vi förväntat oss, vi lyckades snabbt få ut budskapet om de olika delarna i uppgörelsen. De flesta verkar också tycka att avtalet blev ganska acceptabelt i slutändan. Men stridsberedskapen var verkligen hög och för många kändes säkert slutet på det hela sanslöst konstigt. En och annan satte säkert kaffet i halsen på morgonen den 14 november. Beredskapen för konflikt var stor på de flesta håll, men jag tror att beredskapen för att det inte skulle bli konflikt var mindre, säger Camilla Frankelius.
Hon kände sig själv mer besviken och lamslagen än lättad när det hela var i hamn, men med några veckors distans börjar hon ?komma till sans?.
? Vi hade knappast vunnit något på en fortsatt konflikt, snarare hade vi troligen förlorat pengar retroaktivt och det är osäkert om ett tidigareläggande av OB-tillägget hade kunnat bli verklighet. Trots att vi inte riktigt nådde fram till de fyra procenten var detta nog det klokaste tänkbara beslutet, något som vi också var eniga om i förbundets förhandlingsdelegation.
? Även om Apoteket förstås har begränsade ekonomiska ramar är lönesättningen en överlevnadsfråga för företaget. Vi kräver inte att man ska vara löneledande men man bör åtminstone följa med i löneutvecklingen. Det är ett måste om man ska kunna locka till sig nya medarbetare och motivera de man redan har.
Rivstart
Att Camilla Frankelius första avtalsförhandlingar som facklig förhandlingschef också sammanföll med historiens första konflikt mellan farmacevterna och deras arbetsgivare skulle man förstås kunna kalla en rivstart. Hon hade företrädaren och förbundsdirektören Lennart Axelsson som mentor under förhandlingarna, som enligt Camilla Frankelius trots allt fördes i ett ?gott klimat?. Arbetet innebar dock stora uppoffringar på det personliga planet, inte minst efter strandningen.
? Tack och lov har jag en förstående familj som stått ut med att inte veta om och när jag skulle komma hem på kvällar och helger. Det sociala livet blev lidande, men det har ändå varit värt ansträngningarna tack vare stödet jag hela tiden känt från medlemmarna.
Blå linjen
Den förstående familjen, som nyligen minskade i storlek när hunden Bamse gick ur tiden, består av maken Per, till vardags veckopendlande forskare vid universitetet i Örebro, och sonen Marcus som befinner sig mitt i ?upptäckaråldern? nästan tre år.
Den senare utgör för närvarande Camillas största fritidsintresse och är mycket förtjust i att åka tunnelbana. På blå linjens stationer nära hemmet
på Kungsholmen är chansen förmodligen som störst att sikta Camilla och Marcus.
Camilla är också intresserad av konståkning och det halvvägs renoverade sommarstället nära Gryt i den östgötska skärgården tar en hel del tid och arbete i anspråk. I dessa trakter tillbringade hon för övrigt en stor del av sin uppväxt.
Tuffa tag ? igen
Det är lätt att konstatera att Camilla bakom den fackliga fasaden är en ambitiös person; något som till exempel illustreras av hennes ?dubbelpluggande? under studietiden i Örebro. Statsvetarstudierna kombinerades med akademiska poäng i såväl företagsekonomi som juridik. Den fackliga banan inledde hon också här, som ordförande i SACO:s studentråd.
Hon blev kvar på SACO på halvtid även efter det att Lennart Axelsson rekryterat henne till en halvtidstjänst på farmacevtförbundet i Stockholm 1993. Sedermera blev det dock SFF för hela slanten där hon under de senaste åren bland annat kunnat titulera sig studenthandläggare och ombudsman.
På jobbet har nu nästa omgång löneförhandlingar inletts och Camilla Frankelius förväntar sig tuffa förhandlingar även denna gång. Kanske var apotekskonflikten i höstas bara startskottet för en period av mer aggressiva lönekrav och en ökad stridsbenägenhet från farmacevternas sida?
? Jag hoppas inte att konfliktåtgärder behöver bli vanligare framöver, egentligen finns bara förlorare när det går så långt. Men vi skulle inte tveka att göra samma sak igen om det skulle behövas, säger Camilla Frankelius.