Jakten på läkemedelsrelaterade problem har under senare år ersatt farmacevtisk omsorg som en ansats att förbättra läkemedelsanvändningen. Åtskilliga projekt har genomförts för att kartlägga problem och hitta vägar att åtgärda dem.
Tyvärr är många projekt små och av låg kvalitet. Olika definitioner av läkemedelsrelaterade problem används, vilket gör det svårt att jämföra projekt och dra slutsatser. Utvärderingarna har ofta gjorts av undersökarna själva och mer fokuserat på kollegors och patienternas attityder än på medicinska framsteg. Däremot har projekten en fäbless för att räkna upp sina fynd till läns- eller riksskala och peka på omfattande potentiella samhällsbesparingar.
Ett snabbt överstökat problem i många projekt är att reda ut de definierade problemens beroende av varandra. Det är dock självklart att dålig effekt kan bero på dålig följsamhet, som i sin tur kan bero på biverkningar. Dessa kan i sin tur bero på fel diagnos, fel dos, felanvändning och fel preparatval och så vidare. Det behövs en akademisk insats för att försöka bringa reda i problemdjungeln!
När klarare definitioner och relationer skapats bland begreppen är det dags att värdera problemen. Att patienter inte förstår hur läkemedel verkar eller vet exakt vad de är bra för är allvarligt, men av lägre dignitet än till exempel felaktig terapi eller biverkningar. De senare framkommer som ett huvudproblem i de flesta studier och leder ofta till avbrutna behandlingar. Bristande följsamhet är också i sig ett stort problem och beror ofta på glömska eller avsiktlig dosjustering. Det gäller dock att sätta in resurserna för bättre följsamhet inom behandlingsområden där de gör störst medicinsk nytta.
En diskussion om vilka åtgärder som ger mest patientnytta för insatta resurser är nödvändig. På 1990-talet drev Apoteket ett projekt som kallades 4+ och fokuserade på patienter med fler än fyra läkemedel. Det var rätt tänkt. Successivt uppbyggd polyfarmaci ger stora läkemedelsproblem med risk för såväl oklara interaktioner som svårbemästrade doseringfrågor. Sjukvårdpersonal skulle även kunna göra större insatser mot biverkningar ? merparten av dessa uppskattas kunna undvikas ? men det kräver bättre kunskaper hos all personal.
Att upptäcka och rapportera biverkningar i användarledet är i grunden ett nederlag. Fler skulle kunna ha eliminerats innan de når patienten. Läkemedelsforskningen borde lägga mer krut på att finna metoder att minimera dem, LFN borde tydligt premiera produkter med förbättrad biverkningsprofil och läkarna förbättra sina diagnoser och sin förskrivning.
Mest patientnytta i arbetet med läkemedelsrelaterade problem har åstadkommits vid läkemedelsgenomgångar i äldreomsorgen. Samarbetet mellan farmacevter, läkare och sköterskor har dessutom ökat i arbetet med de gemensamma problemen. Det är väsentliga steg framåt, men fler måste tas.