BLOGG. ”Sverige stod bättre rustat inför pandemin när det gäller läkemedel än i fråga om skyddsutrustning.” Det sammanfattar coronakommissionen i sitt delbetänkande 2, ”Sverige under pandemin”.
Och slutsatsen verkar ju stämma. Det fullständiga haveriet för tillgången på skyddsutrustning under första delen av coronapandemin 2020 behövde vi lyckligtvis inte uppleva för läkemedlens del.
Men tyvärr verkar jämförelserna med skyddsutrustningskaoset göra att coronakommissionen tar för lätt på läkemedelsproblemen. Den överslätande tonen i delbetänkandets läkemedelsavsnitt oroar. För inget blir ju bättre av att annat är sämre. Vi får inte missa chansen att dra lärdomar om läkemedelsberedskapen som vi kommer att behöva, om inte förr så under nästa pandemi.
Mer tur än skicklighet?
Visst klarade Sverige med något undantag läkemedelsförsörjningen rätt hyfsat under det första dramatiska pandemiåret. Men berodde inte det mer på tur än på skicklighet? Eller i varje fall mer på egna initiativ från olika aktörer än på offentligt beslutad planering, struktur och ledning.
Bland annat var läkemedelsbolagens sedan länge inarbetade logistikrutiner en faktor som starkt underlättade läkemedelsförsörjningen. Det framgår även av coronakommissionens delbetänkande. Läkemedelsbolagen har vanligen lager hos distributörerna som täcker tre till fyra månaders förbrukning. Dessutom finns lager hos apoteken. Detta skapade marginaler som saknades när det gällde skyddsutrustning, konstaterar coronakommissionen.
Men kommissionen reflekterar däremot inte över hur nöjda vi bör vara med detta. Självklart är det positivt att företagen hade sådana rutiner. Men borde inte våra marginaler för att klara ett krisläge vila på en genomtänkt beredskapsplanering i stället för att vara beroende av marknadsbeslut?
Otydlighet har kostat tid
Folkhälsomyndigheten har ansvar för att se till att det finns lager av vissa antivirala läkemedel och antibiotika som kan behövas vid en pandemi. Men i övrigt har ingen statlig aktör ett övergripande ansvar för att analysera de utökade behoven av läkemedel som kan uppstå i ett sådant läge och att agera för att täcka behoven.
Detta otydliga ansvar kostade tid under de första kritiska månaderna av pandemin. Regeringen fördelade flera uppdrag till olika myndigheter, vilket ibland skapade viss förvirring. Det gällde framför allt ett uppdrag som Socialstyrelsen fick i slutet av mars och som även omfattade inköp av läkemedel. Regionerna, läkemedelsbranschen och SKR förstod inte riktigt vilken roll Socialstyrelsen skulle ha. Regionerna och SKR tog därför egna initiativ till gemensamma inköp för regionerna. Den 1 april fick Fyrlänsgruppen – regionerna Skåne, Stockholm, Västra Götaland och Östergötland – mandat att köpa in läkemedel för nationellt behov.
Den nya funktionen kallades ”Nationellt kontrolltorn” och fick regionernas uppdrag att övervaka, prognosticera och omfördela läkemedel mellan olika delar av landet. Socialstyrelsen ställde sig sedermera bakom initiativet.
Överblick saknas
Något annat som har kostat mycket tid under pandemin är avsaknaden av överblick över efterfrågan och tillgången på läkemedel. Detta har bland andra Läkemedelsverket vid flera tillfällen påpekat för regeringen. Läkemedelsverket har även erbjudit sig att ta ansvar för ett system som ger sådan nationell överblick.
Men nu fanns inget system, så myndighetens roll under pandemin blev i stället att vara motor i ett omfattande informationsutbyte mellan vårdrepresentanter, apoteksföreträdare, läkemedelsdistributörer, läkemedelstillverkare och andra aktörer. Genom täta – och tidskrävande – diskussioner höll de varandra uppdaterade. Utbytet handlade om hur mycket av olika läkemedel som gick åt och som förväntades gå åt, liksom om hur mycket som fanns i lager och hur tillgången på marknaden såg ut.
Det fanns säkerligen många viktiga vinster med detta samarbete. Men just funktionen att hålla koll på tillgång och efterfrågan bör kunna lösas på ett säkrare och mindre resurskrävande sätt. Den typen av kritiska analyser saknas dock i coronakommissionens beskrivningar av händelseförloppet.
Lärdomar måste tas till vara
Men i en av underlagsrapporterna till delbetänkandet bränner det ändå till. Då handlar det om intensivvårdens erfarenheter som intensivvårdexperten och seniorprofessorn Bengt Gerdin har utvärderat.
I sin underlagsrapport lyfter han fram att läkemedelsförsörjningen till vården i de flesta regioner bygger på korta leveranstider och begränsad egen lagerhållning. ”Vi får leverans varannan dag”, skriver en intensivvårdsavdelning som svar på den enkät han gjort. Bengt Gerdin menar att denna försörjningsprincip bidrog till den brist på anestesiläkemedlet propofol som skapade en mycket ansträngd situation våren 2020.
Han skriver att regionernas gemensamma upphandling via Fyrlän och ansträngningar för att optimera användningen av propofol lyckades ganska väl. Men detta ”helt utan marginaler och i skuggan av en strikt begränsad användning till annat än de svårast covid-sjukas respiratorvård.”
”Att upprepa ett pandemiscenario med samma grad av oplanerad nyckfullhet i leveransen av ett nyckelläkemedel ter sig inte ansvarsfullt”, konstaterar han torrt. Bengt Gerdin efterlyser antingen större grad av omsättningslagring av nyckelläkemedel eller svensk produktionsberedskap, eller båda. Detta är i linje med utredningen ”En stärkt försörjningsberedskap för hälso- och sjukvården”.
Det är bara att hoppas att dessa och andra lärdomar av läkemedelsförsörjningen hittills under pandemin verkligen tas till vara – även om det fanns annat som fungerade sämre.
