I Sverige uppskattas cirka 500 000 personer leva med beroende och ungefär en miljon med så kallat riskbruk av alkohol, narkotika,
läkemedel eller dopningsmedel. Sedan 70-talet, när den nu gällande lagstiftningen om missbruksvård kom till, har tillgången och användningen av droger förändrats på många sätt. När slutbetänkandet i Missbruksutredningen presenterades av regeringens utredare Gerhard Larsson i april framkom många brister i den svenska missbruks- och beroendevården. Till exempel får bara en av fem personer med beroende hjälp och vården som erbjuds bygger inte på evidens och kvaliteten är ojämn. Dessutom fungerar samordningen mellan kommun och landsting dåligt.
Utredningen föreslår en rad genomgripande förslag på förändringar för att anpassa samhällets stödinsatser efter dagens behov. Reaktionerna har i många stycken varit positiva, både från brukarhåll och från professioner. Alla är ense om att man måste erbjuda fler personer med missbruk hjälp och att vårdgaranti behövs. Hittills har förslagen om att satsa på kvalitetssäkring, förstärkt behandling inom kriminalvården, arbetsmarknadspolitiska insatser för missbrukare, rejäla FoU-investeringar och auktorisering av vårdgivare alla möts med gillande.
Men det finns också förslag som har orsakat negativa reaktioner. Till exempel menar en del att synen på missbruk som en medicinsk diagnos snarare än ett socialt problem genomsyrar hela utredningen. Sonja Wallbom, ordförande i RFHL, Riksförbundet för människor med narkotika och läkemedelsberoende, tycker att reformförslagen bygger på en förenkling.
– Visst finns det biologiska förklaringar till att vissa människor lättare blir missbrukare, men likväl finns där de psykologiska och sociala orsakerna. Behandlingsinsatserna måste spegla den mångfalden.
Hon är bland annat kritisk mot att utredningen föreslår att missbruks- och beroendevården ska ligga hos landstingen och inte som idag hos kommunerna.
– Jag är orolig för att man kommer nedprioritera sociala insatser. Det enda sättet att organisera en jämlik missbruksvård är att en statlig myndighet får ansvaret för den.
Gerhard Larsson skriver i utredningen att kommunerna har svårt att orka med kostnaderna för missbruksbehandling och landstingen har en bättre ekonomisk bärkraft.
Men Anders Knape, ordförande i Sveriges Kommuner och Landsting är även han kritisk till ansvarsförflyttningen från kommun till landsting.
– Om ansvarsgränserna flyttas byggs det upp nya trösklar i vårdkedjan. Vi är kritiska till att socialtjänstens ansvar för personer med missbruksproblem förminskas. Rätten till psykosociala behandlingsinsatser blir inte längre en rättighet för individen när den inte regleras av socialtjänstlagen. Det innebär en risk för att tillgängligheten på vård blir försämrad, att utbudet av insatser blir smalare och att fokus hamnar på beroende och inte på missbruk och att färre personer får vård och behandling.
Även förslagen om att läkemedelsbehandling med preparat som Subutex och Metadon ska ges till många fler och att det bör införas landstingsstyrda sprutbytesprogram tyder på ett sjukvårdsorienterat förhållningssätt till missbruk. Sonja Wallbom efterlyser istället att missbruk och beroende diskuteras ur ett samhällsperspektiv.
– Vi vet från åtskilliga studier att de flesta som har ett tungt missbruk har en bakgrund med svåra ekonomiska och sociala förhållanden. Med risk för att uppfattas som omodern, men missbruk är faktiskt en klassfråga och den aspekten finns överhuvudtaget inte med i
utredningen.
Johan Franck, professor i psykiatri med inriktning på beroendeforskning vid Karolinska institutet, håller inte med om att beroende är medikaliserat i den nya utredningen.
– Så som jag ser det förordar utredningen bättre balans. Gerhard Larsson lyfter fram att fungerande beroendevård kräver flera olika behandlingsalternativ där farmakologisk behandling, psyko- och beteendeterapi och sociala insatser alla är delar av paletten. Och att det viktiga är att hitta rätt behandling till varje patient.
Han menar att det snarare är kritikerna som snävar in begreppet beroende, genom att i diskussionen om bakgrundsfaktorer lägga tyngdpunkten på psykosociala faktorer.
– Det finns en biologisk aspekt av beroende, det är vedertagen kunskap som vi måste ta till oss. Det finns sedan tio år tillbaka en rad effektiva läkemedelsbehandlingar vid beroendesjukdom, men som av oklara skäl inte förskrivs i tillräckligt stor utsträckning i Sverige.
En av utredningens verkliga förtjänster enligt Johan Franck är att den riktar lampan mot en grupp som hittills inte haft en klar plats i missbruksvården, alla de som utgör mörkertalet i beroendestatistiken. Män och kvinnor som utåt sett fungerar bra, men som i det tysta brottas med beroende av till exempel alkohol eller läkemedel.
– Vi talar om människor som inte känner sig bekväma med att söka hjälp hos socialtjänsten eller beroendevården, men som med hjälp av en husläkare skulle kunna fångas upp och erbjudas stöd och behandling. Att primär- och företagshälsovården ges ökat ansvar kan på sikt innebära att färre människor behöver drabbas av beroendesjukdom.
