Detta hade kunnat bli den kortaste ledaren i Läkemedelsvärldens 115-åriga historia. Den hade i så fall bestått av en enda mening: Läkemedelsverket kan inte sätta sig över den svenska grundlagen.
Jag syftar naturligtvis på Läkemedelsverkets beslut att läkemedelsföretag inte får göra reklam för receptbelagda läkemedel till allmänheten, genom att skicka ut pressmeddelanden och press-material till journalister.
Bakgrunden är den att Nycomed ilsknade till och anmälde ett av Boehringer Ingelheims pressmeddelande till Läkemedelsverket. Nycomed menade att pressmeddelandet var fullt av felaktig information och fakta och inte kunde klassas som pressmeddelande utan som marknadsföringsmaterial.
Vår grundlagsskyddade yttrandefrihet är unik, och okränkbar. Genom att agera både åklagare, domare och jury i samma skepnad, sätter sig verket över den svenska grundlagen när man i sin långt-gående tolkning av gällande lagstiftning förbjuder ett läkemedelsföretag att skicka ut pressmeddelanden. Likaså är det befängt att verket i teorin ska/kan ge sig på journalister och medier som skriver texter baserade på sådant pressmaterial, som man hotat med.
Ett agerande som tycks ännu märkligare i ljuset av pharma-paketet (läs mer på sid 8-9). Läkemedelsverket vill inte ha förhandskontroll av information, så som förslaget ligger. Inte den svenska regeringen heller, med hänvisning att det strider mot våra svenska grundlagar. I det ljuset är LV:s agerande i det aktuella fallet mycket märkligt.
Verkets motivering är att »får vi in en anmälan måste vi agera« och att man bara följer läkemedelslagen och EU-direktiv 2001/83/EG. Jag menar att det handlar om hur LV väljer att tolka lagen. Och varför väljer man att göra det just nu? Det aktuella pressmeddelandet avviker inte på några sätt från många andra pressmeddelanden vi får varje dag på redaktionen.
Därför är det bra att Boehringer Ingelheim har överklagat LV:s dom till Förvaltningsrätten i Uppsala. Jag hoppas att beslutet som Förvaltningsrätten kommer fram till är det enda rimliga, att Läkemedelsverket inte kan förbjuda läkemedelsföretagen att skicka ut pressmaterial riktat till journalister och medieredaktioner. Hur galet det än är.
Det är märkligt om Läkemedelsverket tror att man kan vinna. Det finns juridisk expertis inom myndigheten som borde kunna upplysa berörda chefer att fallet inte kan vinnas. Kanske är syftet istället att trycka på industrin och branschföreningen att själva agera, få till bindande överenskommelser att pressmaterial ska uppfylla samma krav som all annan marknadsföring?
Sen kanske man i en förlängning även borde fundera på om pressmeddelanden per automatik ska skyddas av de svenska grundlagarna. I dagsläget utnyttjas denna möjlighet konsekvent av läkemedelsföretagen för att prelansera kommande produkter och indikationer. Kanske borde pressmaterial exkluderas från tryck- och yttrandefrihetslagstiftningen och sortera där det hör hemma – under allt annat marknadsföringsmaterial?
I slutändan är det journalisternas (vår) uppgift att kritiskt granska och värdera informationen och inte planka pressmeddelanden rakt av. Och vi avslöjar aldrig våra källor – för någon.
