Fram till för några år sedan arrangerade Apotekarsocieteten årligen en endags Läkemedelsriksdag. I slutet av januari återupptogs traditionen, denna gång som ett samarrangemang med Läkemedelsverket, Socialstyrelsen, Läkemedelsförmånsnämnden och SBU.
Inledningstalare var Curt Furberg, farmakolog, verksam i USA och känd för att våga utmana såväl offentliga institutioner som läkemedelsindustrin. Han diskuterade utifrån ett internationellt perspektiv varför patienter inte får den bästa möjliga läkemedelsbehandlingen. Orsaken är ett systemfel där olika aktörer i sjukvården som läkare, patienter, myndigheter, läkemedelsindustri och politiker kortsiktigt utgår från sina egna preferenser och samverkar dåligt. Intresset för kvalitetsfrågorna varierar, men aktivt arbete med dem tillsammans med uppföljningar har gett positiva resultat. Ett mer kontroversiellt förfarande, som nu prövas i USA, är att koppla kvalitet till ekonomiska incitament.
Dagen ägnades åt tre huvudfrågor med korta inlägg och gemensamma diskussioner. Den första upptog var de största behoven av nya läkemedel finns. Flera deltagare utgick från WHOs prioriteringslista från 2004. Även om det finns skillnader mellan u- och
i-ländernas behov är mycket gemensamt oavsett levnadsstandard. Vad som är behov och marknad är en intrikat fråga för läkemedelsföretagen. Behovsprövningen är en prioriteringsfråga, som har allt större aktualitet genom ökat gap mellan resurser och delvis omättliga behov. Var gränsen går mellan vad som är offentligt och individens eget ansvar är principiellt viktig. Likaså om behoven är de röststarkas eller de sjukas. I europeiska intressegrupper önskas ökat engagemang för barn, kvinnor, äldre och sjuka med sällsynta sjukdomar.
Nästa fråga gällde hur vi får nya och bättre läkemedel i sjukvården. Det är ett erkänt faktum att mycken forskning inte är evidensbaserad och att kliniska prövningar ofta inte är tillräckligt representativa i förhållande till den kliniska verkligheten. Ett annat problem är att den vårdintegrerade forskningen får allt mindre resurser och dess resultat inte når fram till kliniken i önskvärd omfattning. För att förbättra samverkan mellan offentlig och kommersiell forskning framhölls amerikanska NIH som en tänkbar modell för Europa.
Den avslutande frågan gällde finansieringen av nya läkemedel. Läkemedelsförmånsnämnden arbetar enligt sitt uppdrag att bedöma nyttan i förhållande till kostnaden, det vill säga att få ut så mycket hälsa som möjligt för pengarna, men samtidigt ge stimulans till innovation. Ur ett nationalekonomiskt perspektiv konstaterades att läkemedel är den insatsfaktor, som ökat minst i sjukvården de senaste åren och därmed minskat sin andel från 15 till 13 procent. I det rådande konjunkturläget framfördes att Sverige bör ha råd med bra sjukvård inklusive nya läkemedel. Statens representant i diskussionen aviserade att den inledda apoteksutredningen även skall belysa finansieringsfrågorna och att det skulle ske med stor öppenhet och möjlighet till debatt.
En personlig reflektion var att dagen kanske inte gav så mycket nytt, men en sammandragning av alla viktiga aktörer för att ge en analys av nuläget och diskutera trender och möjligheter är mycket värdefull. Ett intryck var också att vi i Europa och Sverige är mycket påverkade av vad som sker i USA. Där ses ?Health Care Industry?, inklusive medicinsk teknologi och läkemedel, som en viktig drivkraft i för ekonomin, vanligtvis framhållit från republikanskt håll. Samtidigt saknar nästan en fjärdedel av amerikanerna helt eller delvis försäkringsskydd, vilket ofta kritiseras av demokraterna.
I Europa, liksom i Sverige, vill vi både vara världsledande på sjukvårds- och läkemedelsområdet och bibehålla en solidarisk välfärdspolitik. Kanske måste vi hitta nya vägar och i viss mån frigöra oss från det amerikanska inflytandet. Något att diskutera vid nästa läkemedelsriksdag?