I november 2011 presenterade det lilla amerikanska biotechbolaget Pharmasset från Princeton, New Jersey, fas II-data på sin läkemedelskandidat PSI-7977. Studien var liten, den omfattade bara tio patienter. Men det var tillräckligt, de kunde nämligen visa att PSI-7977 botade kronisk hepatit orsakad av hepatit C-virus. Två månader senare köptes hela bolaget av amerikanska Gilead för 10,8 miljarder dollar, motsvarande 75-80 miljarder kronor. För ett år sedan godkändes PSI-7977, först i USA och en månad senare här i EU, under namnet Sovaldi, sofosbuvir, som nu är hörnpelaren i all modern hepatit C-behandling.
Gilead har byggt upp sin pipeline genom uppköp av mindre bolag och har i princip köpt ett eller flera bolag varje år sedan 2006. Nu har man växt till över 7 000 anställda runt om i världen och kan utan problem kvala in bland de stora läkemedelsjättarna, de så kallade Big Pharma.
Men Gilead är en uppkomling. De traditionella läkemedelsjättarna har istället minskat sin kostym, både på marknadssidan och på forskningssidan. Inte minst har det märkts i Sverige där Pharmacia, efter samgåendet med Upjohn 1995, först gjorde sig av med sin cancerforskning i Lund, och sedan den övriga prekliniska forskningen som blev Biovitrum och den kliniska forskningen som såldes till Quintiles. Astrazeneca följde efter och stängde sin forskningsanläggning i Lund 2010 och flyttade den respiratoriska forskningen till Mölndal och sedan lade de ned hela forskningsanläggningen i Södertälje 2012, med den uttalade strategin att köpa in lovande forskningsprojekt istället för att ta fram dem själva.
En omläggning av strategi som de redan hade tillämpat en tid. En granskning av Astrazenecas pipeline visar att av samtliga 100 projekt de har i fas I-III är drygt hälften, 55 stycken, utvecklade tillsammans med en partner, det vill säga inte framtagna av Astrazeneca själva. Och andelen är högre i fas I och II än i fas III.
– Det är det här som är den nya modellen, säger Lars Hammarström, forskare och en av grundarna till Chemical Biology Consortium Sweden, CBCS, vid Karolinska institutet i Stockholm.
Han var tidigare chef på läkemedelskemiavdelningen på Biovitrum, men 2008/2009 la bolaget ner hela småmolekylavdelningen. Tillsammans med några kollegor grundade han då CBCS för att kompentensen från läkemedelsföretaget inte skulle gå förlorad utan istället komma akademin till godo. Nu fungerar de 25 medarbetarna som finns vid Karolinska institutet och vid universiteten i Uppsala och i Umeå som bollplank och samarbetspartner till akademiska forskargrupper som exempelvis behöver hjälp att ta fram en syntetisk kemikalie för att kunna undersöka en biologisk process.
Lars Hammarström har en lång erfarenhet av forskning och utveckling inom läkemedelsindustrin och han menar att den utveckling som är på gång är i huvudsak positiv.
– Läkemedelsindustrin är fantastiskt duktig på den sena prekliniska och kliniska utvecklingen, marknadsföring och försäljning, men den tidiga prekliniska forskningen fungerar inte inom industrin. Den hör ju egentligen hemma inom akademin, säger han.
Skälen till det handlar om syfte och målsättning och hur man värderar oförutsedda resultat, menar han.
– När man börjar på ett projekt inom industrin då har man en hypotes som man testar. Om hypotesen inte stämmer och det inte fungerar alls eller om man får ett helt annat resultat än det förväntade, då är det plötsligt ett misslyckande. Och då lägger man ner projektet. Sker samma sak inom akademin så publicerar man de nya fynden, skapar lite ny kunskap och sedan bygger man vidare på en reviderad strategi som skapats i processen, säger han.
Läkemedelsföretagens omläggning av affärsmodell där de, i princip, slutar ta fram nya substanser och istället köper in intressanta projekt eller hela företag är därför ett steg framåt, menar han.
– Bolaget köps upp och likvideras och alla entreprenörerna går hem glada och börjar om på ruta noll igen. I slutändan kommer vi alltid behöva de här megabolagen för det kostar fortfarande ett antal miljarder att ta fram och marknadsföra ett läkemedel.
Men det går också att se den nya modellen som att de stora företagen skjuter över risken för den tidiga forskningen på akademi och mindre biotechbolag och betalar sedan bättre för de projekt som klarar sig igenom. Medan de som inte lyckas står där med nitlotterna.
– Visst, många kommer inte att lyckas, men då har man inte investerat jättemycket av ett stort företags hela strategi i detta projekt utan de som lyckas kan matas vidare till bolagen, säger Lars Hammarström.
Han menar att uppdelningen av forskningsmomenten och den tillhörande risken mellan olika parter är något som gynnar alla.
– Ju tidigare man är i värdekedjan desto större är de vetenskapliga riskerna. Men om man är i en rent akademisk miljö är ett misslyckande inte samma sak och då kan man ta en oförutsedd förändring, inte som ett misslyckande utan som en möjlighet att vrida forskningen åt ett annat håll. Då kan man ompositionera sig på ett effektivt sätt.
– I lite mindre biotech-bolag har man ett vetenskapligt mer validerat projekt, vilket ger en mindre vetenskaplig risk, men man har en större ekonomisk risk. Men det behövs inte en omsättning på flera miljarder för att driva ett sådant här projekt vidare, det räcker med 50-100 miljoner för att dra någonting genom den tidiga kliniska pipan. Har vi en stark finansieringsmiljö i Sverige så att det finns investerare som går in och finansierar en del var av den kakan så är det inte hela världen om det går åt skogen heller.
– Sedan kan ju de stora företagen, som verkligen tar de stora ekonomiska riskerna, välja de bitarna som ser bäst ut. Då behöver de inte bekosta den tidiga utvecklingen. Man delar upp världen mellan sig lite grand, på ett sätt som jag tror är ganska hälsosamt, säger han.
Det här är en process som har pågått ett tag, men alla trevar sig fram för att hitta rätt variant av en ny modell.
– Det är ett tydligt paradigmskifte i hur man bygger värdekedjan mot nya läkemedel. Men det har inte riktigt ramlat på plats än, säger Lars Hammarström.
Han får medhåll av Ursula Hultkvist Bengtsson, vice vd och ansvarig för strategisk utveckling vid Medicon Village i Lund. Medicon Village skapades i Astrazenecas gamla lokaler 2011 och rymmer ett hundratal olika företag varav ett 40-tal arbetar med forskning och utveckling inom läkemedel- och medicinteknikområdet. Tidigare arbetade hon inom Astrazeneca och var faktiskt ansvarig för koordineringen av nedläggningen av forskningsanläggningen i Lund 2010. Hon menar också att den gamla modellen med all forskning inom samma bolag var alltför ineffektiv.
– Det innebar att man hade mycket kapacitet som inte alltid kunde utnyttjas eftersom projekt kommer och går. Plötsligt försvann ett projekt i en tidig discovery-fas vilket innebar att den kliniska organisationen, som var bemannad för att ha en full pipeline, inte kunde arbeta fullt ut, säger hon.
Företagen experimenterar nu en hel del för att hitta rätt modell. Astrazeneca har till exempel startat något de kallar en Bio-venture-hub i Mölndal. Där upplåter de plats inne i sina egna labb åt små innovativa företag som arbetar inom områden som ligger nära Astrazenecas strategiområden som får tillgång till både företagets utrustning och dess forskare.
– De öppnar för omvärlden och släpper in andra in i hjärtat av bolaget. Det hade varit helt uteslutet för tio år sedan, säger Ursula Hultkvist Bengtsson.
Men Astrazeneca är i gott sällskap när det gäller sin modell, de flesta Big Pharma-bolag håller på med liknande upplägg. Samtidigt innebär läkemedelsbolagets avveckling av forskningsanläggningarna i Lund och Södertälje att personer med unika kunskaper har frigjorts och kunnat ingå i nya små innovativa bolag med potential att utveckla helt nya läkemedel.
– Den fulla effekten av detta är inte synlig ännu, eftersom det tar tid för små bolag att blomma ut, säger Ursula Hultkvist Bengtsson.
Men den förändrade forskningsmodellen kräver också helt nya finansieringsmodeller där riskkapitalister, fondbolag och andra finansiärer måste vara beredda att satsa på den tidiga kliniska utvecklingen med risken att allt går om intet, men också med möjligheten till stor utdelning om det går bra. Här har Sverige inte alls samma tradition som exempelvis USA där man länge har utvecklat biotechföretag från akademisk forskning. I San Fransisco har man i januari varje år världens största möte där biotechbolag och innovatörer kan presentera sina projekt för riskkapitalister.
Med det mötet som förebild tittar nu Ursula Hultkvist Bengtsson och hennes kollegor på Medicon Village på möjligheten att utveckla en liknande internationell, tvärfunktionell mötesplats för life science på en skånsk arena i framtiden. De försöker också hjälpa sina företag att hitta finansiärer på andra sätt och kan också ibland själva gå in med ett stöd.
– Vi har något vi kallar för katalytisk filantropi där vi kan hjälpa till att ge ett litet, men ibland helt nödvändigt, startkapital för att komma igång. Vi jobbar också ihop med internationella riskkapitalbolag för att hitta helt nya investeringsformer, säger hon.
Men hon efterlyser också politiskt stöd till life science-sektorn både i form av en ny strategi och i form av pengar. Strategin är på gång, i mitten av november tog närings- och innovationsminister Mikael Damberg emot, den av Allians-regeringen beställda, utredningen ”Ett konkurrenskraftigt ekosystem för Life Science” som ska ligga till grund för en nationell life science-strategi. I utredningen pekar utredaren Susanne Ås Sivborg också på bristen på långsiktigt riskkapital och föreslår att staten ska starta en investeringsfond för att stödja nystartade life science-bolag. En brännande politisk fråga kommer att vara om svenska skattebetalare ska överta den ekonomiska risken för den tidiga läkemedelsutvecklingen från de stora läkemedelsföretagen.
– Staten har ju tidigare stöttat bilindustrin, varvsindustrin, skogsindustrin, gruvindustrin och textilindustrin så varför skulle man inte kunna stötta oss också? säger Ursula Hultkvist Bengtsson.
Det troliga är dock att denna fråga kommer att läggas på is till efter extravalet i mars 2015.
Överlag ser hon ändå positivt på den närmaste framtiden. Sverige är bra med i den omställning som nu sker i den globala läkemedelsforskningen. Men i ett längre perspektiv finns det orosmoln, kanske framför allt kring vad som kommer att hända med Astrazeneca och den roll de kommer att behöva spela i framtidens svenska life science.
– Ska vi bygga det här pusslet i framtiden så behövs både de stora och de små, alla kan inte vara små. Vi vill därför gärna att Astrazeneca ska vara kvar i landet. Hur ska man annars kunna motivera ungdomar att läsa naturvetenskap och teknik om det inte finns åtminstone en stor arbetsgivare med internationell räckvidd.
