Flera andra antiinfektiösa botemedel följde i penicillinets spår, och under senare år har även medel tillkommit som kan bota cancer. Medel som faktiskt botar flera olika slags sjukdomar har alltså blivit en realitet. Här kan vi verkligen tala om läkemedel, alltså medel som läker, det vill säga botar sjukdom.
Termen läkemedel förefaller vara begränsad till tyskan (Arzneimittel) och de skandinaviska språken. I andra språk används termer som inte har denna precisa läkande betydelse (farmakon, pharmaceutical, medicine, droga, drog, drug). Denna intressanta semantiska distinktion vore värd en filosofisk-lingvistisk diskurs vid någon fakultet ? kanske ett tips till professionella språkforskare?
Praktiskt-juridiskt har dock begreppet läkemedel vidgats även i Skandinavien och Tyskland; termen används även för medel vid substitution och lindring. Men både substitution och effektiv lindring kan med lite god vilja ses som botande, även om behandlingen till skillnad från genuint botande inte kan avslutas (såvitt inte sjukdomen försvinner spontant eller botas med annat än läkemedel). Därför torde inte detta bruk av ordet läkemedel skapa någon större tankeoreda. Till nöds kan väl termen även accepteras vid sekundärförebyggande behandling, alltså i syfte att förhindra nyinsjuknande eller sjukdomskomplikationer.
Däremot borde vi överväga ordets makt över tanken när ?läkemedel? används i primärförebyggande syfte, det vill säga ges till friska människor, som alltså inte behandlas på grund av befintlig eller förut genomgången sjukdom utan får behandling av en förment risk. Att vi därtill kallar detta för sjukvård borde också stämma till eftertanke.
Att sådan eftertanke alltför sällan infinner sig beror på en långsam, nästan omärklig perspektivförskjutning som utvecklingen på området hypertoni kan exemplifiera. När jag för 44 år sedan gick kursen i invärtesmedicin var hypertoni förvisso en sjukdom: man uppmätte ofta systoliska blodtryck över 250 mm Hg; de drabbade hade flera symtom och organskador, och hjärnblödningarna var många. De då introducerade blodtryckssänkande medlen gjorde därför stor nytta, ej sällan livräddande. Men utvecklingen mot allt lägre gränser för definition av hypertoni har fört oss ner till så låga nivåer att många individer som får diagnosen hypertoni inte har några subjektiva symtom eller påvisbara organskador; de är per definition friska.
Det är en sak att redan ett måttligt förhöjt blodtryck i epidemiologiska studier åtföljs av en ökad risk för kardiovaskulär sjukdom, men därav följer inte att en med läkemedel åstadkommen blodtryckssänkning minskar risken i motsvarande grad. Man måste också behandla ett mycket stort antal friska individer i onödan för att i realiteten skydda en av dem. Det är som ett lotteri där många tycker sig ha dragit högsta vinsten; varje dag utan stroke och hjärtinfarkt blir ett belägg för behandlingens nytta. Men den reella nyttan är synnerligen ringa samtidigt som insatserna drar mycket tid och pengar och därmed stjäl resurser från mera effektiva vårdområden.
Det är varken första eller sista gången detta påpekas, men det kan vara av värde att uppmärksamma det semantiska inslaget och ordets makt över tanken innan man behandlar människor utan symtom och organskador, det vill säga friska människor, med läkemedel. Vad är det egentligen man behandlar? Har man utrönt och tacklat individens livsstil? Vad är det man tror sig komma att uppnå med behandlingen? Det kan enbart röra sig om tro; man kan ju aldrig veta om behandlingen kommer att göra någon nytta i det enskilda fallet.
Och hur länge ska behandlingen i så fall pågå? 10 år? 20 år? Livet ut? Vilka risker medför behandlingen? Betänk gärna Piet Heins briljanta gruk: ?Pills are useful against ills, and against too many pills!?
Arne Melander
Professor och chef för Nätverk för läkemedelsepidemiologi