Stressade barn får Losec och bråkiga får amfetamin! Förbrukningen av antidepressiva läkemedel och sömnmedel hos unga kvinnor ökar oroväckande. Vi har för många läkemedel och få nya mediciner tillför något nytt. Läkemedel utvecklas bara för den rika världen. Snart är läkemedelsnotan uppe i 80 miljarder och läkemedel har trängt ut all annan behandling. Klagovisorna om läkemedel har många ledmotiv.
Men mår stressade och bråkiga barn bättre utan läkemedel? Är läkemedel orsak till unga kvinnors belägenhet? Måste inte läkemedelsarsenalen vara stor när endast tiden utvisar vilka läkemedel som kommer att bli värdefulla? Varför rapporteras det så lite om allt bra som ändå görs för u-ländernas läkemedelsförsörjning? Läkemedels ?tävlan? med andra behandlingar var en av avsikterna med läkemedelsreformen. Påståendet att andra likvärdiga eller bättre behandlingar kommer att trängas ut saknar grund.
De som är kritiska till läkemedel erkänner ofta dessas historiska värde: vaccin, morfin, insulin, penicillin och så vidare. På 60-talet växte dock misstron mot dem. Det skedde med hänvisning till erfarenheterna av Neurosedyn, som skulle ersätta de giftiga barbituraterna som sömnmedel, och till överdoseringen av psykiskt sjuka med de första ? revolutionerande ? antipsykotiska och antidepressiva medlen. I dag har vi bra sömnmedel och ingen behandling av psykiskt sjuka kan mäta sig med psykofarmaka, lyckopiller som kritikerna säger, i kostnadseffektivitet.
Liknande exempel på läkemedels styrka kan hämtas från många områden. Innan de moderna magsårsmedicinerna kom i slutet på 70-talet famlade gastroenterologerna i mörker och hänvisade patienterna till diet, antacida, atropin och operationer. Dyra läkemedel har i USA sänkt behandlingskostnaderna för HIV med tio procent. Läkemedel mot glaukom har på sistone dramatiskt sänkt antalet ögonoperationer i Skottland. Nya medel mot reumatism och Alzheimers sjukdom kommer förhoppningsvis att ge motsvarande fördelar.
Läkemedel har en allt kortare livscykel, vilket tenderar att minska förtroendet för dem. Än mer skadas detta av ensidig kritik. Redan finns det föräldrar, som inte törs vaccinera sina barn. Ett aktivare bemötande av dem som i talarstolar och press schablonmässigt kritiserar användningen av läkemedel är påkallat. Hoppet om nya mediciner är ju det som håller modet uppe hos alla ?obotligt? sjuka.