Det talas allt mer om personligt designade läkemedel, alltså läkemedel som skall kunna skräddarsys i enlighet med patientens biologi genom gentest. I samband med att man färdigställde kartläggningen av det mänskliga genomet för något år sedan var detta en av de stora potentialerna man lyfte fram för den framtida forskningen. I debatten kring embryonala stamceller och terapeutisk kloning, som vi tagit del av under det senaste året, är det just möjligheten att framställa celler för transplantation som är genetiskt identiska med patientens som är det tunga argumentet för att tillåta forskningen.
Nå, detta låter väl bra? Om man kan få medicinerna att fungera bättre, kanske ta fram helt nya mediciner, vem har då något emot att bli genetiskt kartlagd? Kanske kommer vi i framtiden att komma till vårdcentralen beväpnade inte bara med det sedvanliga patientkortet med namn och personnummer, utan också med ett annat kort där magnetkoden innehåller vår ?genetiska makeup?. Visst ryms faror i att den genetiska informationen kan komma att användas av intressenter som inte har vårt eget bästa i sikte, som exempelvis försäkringsbolag som vill undvika svaga kunder, men det finns ju också stora fördelar för läkare och patienter. I stället för det svåra arbetet med att dosera och balansera olika läkemedel för att hitta den cocktail som passar individen, kan läkaren anpassa själva läkemedlet genom att ta del av patientens genetiska fingeravtryck. Kanske kan vi i framtiden helt enkelt ersätta läkaren med en dator som tar fram den korrekta medicinen?
Jag är övertygad om att det i praktiken aldrig kommer att bli så enkelt och mekaniskt att ställa diagnoser och skriva ut läkemedel. Dels har genetiker och stamcellsforskare själva pekat på att vägen till fungerande terapier är lång och osäker, då de biologiska sammanhangen har visat sig vara oändligt mer komplexa än vi anade för bara ett tiotal år sedan. Och dels rymmer själva mötet med läkaren en mänsklig dimension som aldrig kan ersättas med mer förfinad biologisk kunskap eller informationsteknologi. Läkaren själv är bästa medicinen som det ibland heter, och den personkemi det här handlar om är inte av det genetiska slaget.
Människor har i allmänhet en mycket positiv inställning till medicinsk forskning. Ny medicinsk kunskap är inte bara fascinerande att ta del av, den rymmer också möjligheter att hjälpa de som drabbas av sjukdomar och andra oförtjänade gräsligheter i livet. Likväl har just genetiker och stamcellsforskare inte bara hyllats utan också stött på patrull. Doktor Frankenstein har åter trätt in i vårt medvetande som en påminnelse om att medicinska teknologier kan ställas inte bara i det godas tjänst. Dolly har blivit en ikon för vad vi skulle kunna förvandlas till: identiska, avpersonifierade, vegeterande får.
Den skräck som omger reproduktiv kloning är i mina ögon inte särskilt realistisk. Det finns andra mer närliggande och akuta faror än den. Men jag finner skräcken och avskyn som många känner inför de möjligheter som genetiken öppnar intressant. Varför ryser mina humanistiska kollegor när jag talar om genetiska ?smart cards?? Svaret ligger nog inte bara i farhågor om att informationen skulle kunna användas på fel sätt, av företag, eller av samhället. Snarare är det så att de finner tanken att personlig identitet skulle kunna rymmas på ett magnetkort pervers och motbjudande i sig. Här har du mig, skulle man ropa, och vifta med ett kreditkort där inte bara banktillgångar, utan också generna fanns registrerade. Symbolvärdet av ett sådant kort skulle bli så stort att vi faktiskt i ökad utsträckning skulle börja tänka på oss själva i termer av genetiska sekvenser, även om vi alla vet att detta bara är en del av svaret på frågan om vår personliga identitet. Kanske skulle möten mellan människor och inte minst de äktenskapsförmedlingar där man försöker para ihop människor förändras? Det jag egentligen vill och är ämnad för finns ju på kortet ? där har du vår ?personkemi?.