De senaste åren har det vidtagits betydande åtgärder för att sänka kostnaderna för läkemedel. Utbytesreformen 2002 har sänkt kostnaderna med miljarder genom att förskrivna läkemedel bytts ut mot billigare alternativ och genom den hårdare priskonkurrens detta medfört. Ett annat exempel är att TLV i somras förmådde original-tillverkare att sänka sina priser med upp till 65 procent. Det planeras även fler förändringar för att uppnå ytterligare kostnadsbesparingar. Frågan är dock om denna pris- och kostnadspress är önskvärd. Är lägre läkemedelspriser alltid bra?
Det skulle kräva ett stort analysarbete om man skulle värdera det merarbete generiskt utbyte eller andra åtgärder medför för apoteks-, myndighets- och sjukvårdspersonal. Likadant om man ska analysera konsekvenserna för patienter. Det låter sig inte göras här, men en första fråga att fundera över är om prissänkningarna i sig alls är önskvärda.
Lägre läkemedelspriser är enligt mig helt klart bra i ett kortsiktigt perspektiv. Varför betala mer än nödvändigt för något? På kort sikt innebär billigare läkemedel lägre egenavgifter för patienter och mer pengar kvar till sjukvård för landstingen (eller lägre skatter om vi så önskar), medan de främsta förlorarna är läkemedelsbolagens aktieägare. Man kanske kan invända att det är orättvist att minska intäkterna för dem som finansierat viktig forskning. Dessa personer kan dock inte göra den forskning som ligger bakom dagens läkemedel ogjord, och få torde av rättviseskäl vilja betala mer än nödvändigt till en grupp dominerad av miljonärer.
På lång sikt blir det hela dock lite mer komplicerat. Uppskattade framtida försäljningsintäkter både inom och efter patenttiden är en viktig faktor för läkemedelsbolagen när de bestämmer sig för vilka forskningsprojekt de ska satsa på och hur mycket de ska satsa, och utan forskning får vi inga nya läkemedel. Trots allt är det privata företag som står för en stor del av läkemedelsforskningen och de måste kunna räkna med att få igen sina satsade pengar. Med tanke på att framtagandet av nya läkemedel är en mycket osäker bransch där endast en bråkdel av forskningsprojekten slutar framgångsrikt, så vill nog de flesta aktieägarna dessutom kunna räkna med en betydande vinst om de lyckas med ett läkemedel; annars investerar de hellre i säkrare branscher. Lägre läkemedelspriser kan alltså innebära mindre forskning och därmed färre nya läkemedel i framtiden.
Måste vi då verkligen välja mellan det kortsiktigt och långsiktigt önskvärda? Möjligen skulle vi kunna slippa detta val genom att lova läkemedelsbolagen höga priser i framtiden, och samtidigt pressa läkemedelskostnaderna så gott vi kan idag. Det uppfattas dock sällan som trovärdigt att lova något inför framtiden samtidigt som man gör motsatsen idag. En annan möjlighet är att försöka åka snålskjuts på de länder som väljer att betala bättre för läkemedel. Förutom att det moraliska i detta kan ifrågasättas så finns det en risk att andra länder skulle inspireras av en framgångsrik prispress i Sverige, på samma sätt som de relativt låga läkemedelspriserna i Kanada inspirerat många amerikaner att kräva att även USA ska pressa sina läkemedelspriser.
Min slutsats är alltså att svenska beslutsfattare måste väga fördelarna med lägre läkemedelskostnader idag mot de långsiktiga nackdelarna. De bör beakta att högre priser och försäljningsvolymer för originalläkemedel ökar incitamenten för forskning. Kanske gör våra beslutsfattare redan detta, men det skadar inte att påminna om att det inte nödvändigtvis är oekonomiskt i långa loppet att betala mer än nödvändigt för läkemedel idag.
David Granlund är doktor är i nationalekonomi och forskar kring hälso- och sjukvård på Handelns utredningsinstitut och Umeå Universitet.
