Hos nyfödda kan metaboliseringshastigheten jämfört med vuxna skilja sig med flera hundra procent. Det innebär att rutinmässiga omräkningar från vuxendos kan bli grovt felaktiga.
– Den största svårigheten är att viktiga enzym mognar i olika takt liksom att njurfunktionen förändras snabbt under det första året, säger Anders Rane professor i klinisk farmakologi vid Karolinska Institutet i Stockholm.
– Det är också troligt att de sjukdomar som barnen behandlas för kan ställa till problem. I vilken utsträckning olika infektioner och feber inverkar på effekten vet vi väldigt lite om.
Barnets känslighet för läkemedlets effekt via receptorer, enzym och andra mekanismer skiljer sig i många avseenden från den vuxnes. Och variationerna i läkemedlets kinetik, som innefattar hur läkemedlet tas upp, fördelas och elimineras ur kroppen, är stora.
Effekten av dessa olikheter är särskilt svår att förutse genom att förändringarna som regel inte kommer successivt i takt med att barnet växer. I stället går det ofta upp och ner. På det sättet är farmakokinetiken hos barn betydligt mer komplicerad än hos äldre där till exempel njurfunktionen försämras gradvis.
Ett exempel är digoxin där dosen för nyfödda är låg per kilo kroppsvikt, medan den för småbarn är högre än hos vuxna per kilo kroppsvikt för att sedan minska när barnet blir större. Det är oklart vad som orsakar dessa variationer i utsöndringen av digoxin.
Andra exempel är vissa antiepileptika och astmaläkemedlet teofyllin.
Hos mycket små barn är njurarna mindre utvecklade än i andra åldersgrupper, vilket generellt leder till förlängda halveringstider för läkemedel. Men njurfunktionen mognar redan under första halvåret till den vuxnes nivå och är under småbarnsåren högre än hos vuxna.
Den snabba mognaden av njurfunktion under det första halvåret gör att dosen måste anpassas noggrant för att undvika överdosering och biverkningar.
Viktiga oxidativa leverenzym som behövs för att metabolisera läkemedel saknas som regel vid födelsen och utvecklas sedan i olika takt. Det gör att barn kan ha proportionerligt mer av vissa enzym och mindre av andra jämfört med vuxna. Det är förklaringen till att nedbrytningen av många läkemedel kan gå snabbare hos barn.
Medan metabolisering med hjälp av oxiderande enzym generellt går långsammare hos nyfödda fungerar andra metaboliseringsvägar som sulfatkonjugering tidigt i barnets utveckling.
Paracetamol är ett välkänt exempel på att metaboliseringsmönstret ser helt annorlunda ut hos barn jämfört med vuxna. Hos nyfödda elimineras paracetamol genom sulfatkonjugering som avtar långsamt med ökande ålder när elimineringen övergår till glukoronidering som är den metaboliseringsväg som förekommer hos vuxna.
– Men metaboliseringen går ungefär lika fort i båda fallen vilket gör att den rekommenderade dosen för nyfödda stämmer ganska väl med efter kroppsvikt omräknade vuxendoser, säger Anders Rane.
– Ett ganska okänt fält är hur läkemedel tas upp i magtarmkanalen vid olika stadier i barnets utveckling.
Upptaget påverkas av olika faktorer som surhetsgrad, motilitet och mikroorganismflora och alla dessa faktorer ändras under uppväxten.
Vid födelsen är exempelvis pH i tarmen basisk men sjunker efter någon dag varefter den stiger för att vid tre års ålder ligga på samma nivå som den vuxnes. Upptaget av vissa läkemedel som penicillin G påverkas av förändringar i surhetsgraden i tarmen.
Generellt är kunskapen störst när det gäller omsättningen av läkemedel hos barn, medan vi vet mindre om effekten, påpekar Anders Rane.
– Dels är det svårt för barn att berätta om effekten av läkemedel och dels saknar vi bra standardiserade metoder för att mäta den hos barn.
Biverkningar är ett annat område som behöver studeras, menar han. Biverkningsrapporteringen är visserligen lika stor som för vuxna, men mycket av rapporterna handlar om vaccineringar där det ofta är fråga om synliga biverkningar.
– Troligen finns det en underrapportering av biverkningar som inte är lika uppenbara.
Eftersom så få läkemedel är testade på barn måste läkaren ibland beräkna lämplig dos utifrån tillgängliga fakta. I första hand används den så kallade ytregeln som anger dosen i förhållande till barnets kroppsyta. För att beräkna kroppsytan används en särskild formel.
– Ytan har en mycket större korrelation till olika funktioner i kroppen, till exempel andning, metabolism, njurfunktion och leverfunktion än vad vikten har, säger Anders Rane.