KRÖNIKA. Det är en evig sanning att vi människor behöver ständig utveckling. Vi behöver utvecklas eller så stagnerar vi.
Ibland sker utveckling hos oss själva som små steg i rätt riktning. Ibland sker utveckling genom en fullständig förändring i form och karaktär – en transformation. Fjärilens förvandling från larv till puppa och fjäril är ett av de tydligaste exemplen på detta. Och ibland när livet är för hektiskt orkar vi inte att utvecklas och då behöver vi istället jämvikt – status quo. Inte heller då står vi helt still. Likt ett system i jämvikt rör vi oss så smått i en hållbar balansakt.
När utveckling sker i större steg kan de bli genombrott, eller paradigmskiften, som gör att vi ser på något med nya ögon och som nya möjligheter. Inom läkemedelsområdet fick jag uppleva några av dessa när jag arbetade med simvastatin inom blodfettsänkning eller trastuzumab inom HER-2 positiv bröstcancer, två läkemedel som förändrat livet för sina patienter.
Eller på ett mer personligt plan när jag lyckades förstå och förklara distributionsvolym på kursen i farmakokinetik. Också det en härlig insikt.
Banbrytare tänker nytt
Ibland sker genombrott när en person går före och visar vägen, en pionjär som har den mentala förmågan till genombrott. Följande historia handlar om en av dessa banbrytare som lyckades tack vare sin förmåga tänka på ett nytt sätt. Det är i dagarna 70 år sedan detta hände.
Det var efterkrigstid och världen behövde något att drömma om och längta till. Människor riktade sina blickar både uppåt och inåt i sin längtan till att bryta barriärer. I maj 1953 lyckades Edmund Hillary bestiga Mount Everest tack vare sherpan Tenzing och samtidigt upptäckte Watson och Crick DNA-spiralen.
Året därpå utspelade sig den händelse som jag vill berätta om. Det var den 6 maj 1954. Platsen var Iffley Road Track, en löparbana i Oxford, Storbritannien. Distansen var 1609 meter, en engelsk mile. Löpningens “blå band”, förmodligen den tidens mest prestigefyllda idrottsgren alla kategorier.
Drömmilen ansågs omöjlig att uppnå
Världsrekordet på 4.01.4 var nio år gammalt. Att springa en engelsk mil under 4 minuter var en dröm och kallades ”drömmilen”. Det ansågs inte vara fysiskt möjligt för en människa att klara det. Vetenskapsmännen debatterade om att det var livsfarligt att till och med försöka.
Hela löparvärlden kapplöpte om att komma först. Den australiske löparen John Landy var närmast. Han tränade stenhårt med hög kvantitet och gjorde åtskilliga försök utan att lyckas. Landy började tveka på sin egen förmåga.
På startlinjen i Oxford stod däremot en man som trodde på sig själv. Den läkarstuderande britten Roger Bannister visste att man inte skulle dö om man sprang under 4 minuter. Han hade ett annat träningsupplägg än Landy och sprang korta kvalitetspass på 30 minuter insprängda mellan sina studier.
Tänkte annorlunda
Redan 1953 hade faktiskt Bannister sprungit på nytt brittiskt rekord, 4.02, men rekordet underkändes eftersom han använt sig av ”harar”, löpare med uppgift att hjälpa till med farthållningen. Detta är ett exempel som på det som utmärkte honom, hans sätt att tänka annorlunda. Han använde sig av nya mentala modeller likt en löpningens Einstein.
Hans idéer om förberedelser inför ett lopp var även de annorlunda. Två veckor före rekordförsöket kände han sig lite sliten i kroppen och valde att bege sig norrut för vandring i bergen med sina löparvänner Chris och Chris. Efter denna såväl mentala som kroppsliga avkoppling var han redo.
Bannister delade också startlinjen med vännerna Chris och Chris som agerade farthållare, vilket nu blivit tillåtet. Likt Hillary & Tensing och Watson & Crick visste Bannister att det krävdes samarbete för att bryta sin barriär. Han litade på upplägget.
En mental gräns var passerad
Starten gick och det bar av i rasande fart. För Bannister kändes det lätt. Han var i flow. 300 meter före mål gick han upp i ledning och släppte loss sina sista krafter:
“Jag sprang mot målsnöret likt en man som tar sitt sista språng för att rädda sig själv från klyftan som hotar att uppsluka honom.”
Publiken jublade och Bannister föll ihop. Hade hans ursinniga spurt räckt? Ni anar säkert svaret. Speakern utropade: ”Tiden är 3. … ” och den exakta tiden drunknade i ljudet från publiken. Klockan hade stannat på 3.59.4!
Bannister hade visat att drömmilen inte fanns fysiskt. Det var en mental gräns.
Bannistereffekten – tankens kraft
Det som sen hände efter loppet var ännu mäktigare.
Den 21 juni 1954, sprang John Landy på 3.58. Han putsade Bannisters världsrekord med en och en halv sekund och sitt eget personbästa med fyra sekunder. Tre år efter Bannisters genombrott hade inte mindre än 18 löpare sprungit under fyra minuter.
Detta fenomen kallas sedan dess Bannistereffekten. Det innebär det mentala skiftet när en barriär bryts och visar andra att det som tidigare ansågs omöjligt att uppnå är fullt möjligt. Tankens kraft kan både få oss att både bestiga berg och spränga gränser.
Roger Bannister fick senare en lång karriär som neurolog och adlades även och blev Sir Roger Bannister. Löpning blev enbart ett litet kapitel i hans liv. I sitt yrke fortsatte han att bidra till mänsklig utveckling på annat sätt. På frågan om huruvida drömmilen var hans stoltaste prestation, uttryckte han att han kände sig stoltare över sitt bidrag till forskningen om nervsystemet!
Ger personlig inspiration
Berättelsen om drömmilen har inspirerat många genom åren. För att fortsätta utvecklas och inte stagnera behöver vi ibland förebilder som kan gå före och visa vägen. Personer som visar att det går att lyckas med det som vi inte trodde var möjligt om vi tänker annorlunda. Roger Bannister och drömmilen har blivit en sådan förebild för mig vilket gjorde att jag senare valde att namnge mitt företag som en hyllning till hans genombrott.
Visst behöver vi förebilder men tänk om vi själva kan bli det om än i det lilla perspektivet? Ett exempel på när jag förstod att jag hade blivit detta för någon annan var när en kollega sa: ”Det du gör Pär är att du vågar gå före in i rummet som kallas sårbarhet. Det gör att jag vågar gå efter.”
Den feedbacken har jag levt länge på.
Små steg åt ett nytt håll
Utveckling handlar inte enbart om de stora genombrotten. Som jag skrev inledningsvis är även ett litet steg i rätt riktning avgörande. Ett litet roderutslag får ett stort fartyg att ändra kurs.
Jag tänker att det förutom fartyg även gäller oss själva. Vad är det minsta steg vi kan ta idag för att utvecklas på sikt? Det är just de små genombrotten vi behöver. När en liten dröm blir verklighet.
De berättelserna och ljudet av dessa små utvecklingssteg mot marken vill jag höra mer av.
Pär Skoglund Finquist
Apotekare, ledarskapskonsult, föreläsare och författare, www.359leadership.se
Här hittar du LmV:s presentation av krönikören Pär Skoglund Finquist.
