En ny Nepi-studie, som snart publiceras i tidningen Pharmacoepidemiology and Drug Safety, men som redan nu finns tillgänglig via Nepis hemsida, riktar kritik mot kalciumantagonister för behandling av högt blodtryck. I undersökningen kommer författarna fram till att resultat från flera studier, både randomiserad och observationella, inklusive deras egen, indikerar högre mortalitet och högre kardiovaskulär morbiditet vid användning av kalciumantagonister. Därmed anser de att kalciumantagonister inte ska användas som förstahandsbehandling vid högt blodtryck.
Studien får dock skarp kritik från flera håll. På SFAM:s mailinglista Ordbyte diskuterar Rikard Viberg, Hässelby vårdcentral, Anders Hernborg, Vc Laholm, och Jan Håkansson, Krokom Hc studiens upplägg och brister. Rikard Viberg tycker att slutsatserna är ovederhäftiga och att författarna inte gör objektiva bedömningar.
Jan Håkansson tycker att en observationsstudie på två vårdcentraler med ganska få fall inte håller måttet. Dessutom kritiserar han den stora slagsida i riskfaktorer till kalciumantagonisternas nackdel, som man enligt Håkansson säger sig ha "justerat för". Håkansson undrar hur vi vet att justeringarna gör att behandlingarna blir jämställda? Han ifrågasätter också hur det kommer sig att Nepi valde att göra studien på just de två utvalda vårdcentralerna.
Jan Håkansson menar att Nepi inte är ute efter att sprida opartiskt ljus över kalciumantagonisterna. Han menar att man i artikeln hänvisar till en metaanalys (Blood Pressure Lowering Treatment Trialists Collaboration) som påvisade högre risk för kranskärlssjukdom och hjärtsvikt vid behandling med kalciumantagonister jämfört med betablockerare/diuretika. Håkansson menar att det visserligen är korrekt, men att man i rättvisans namn också borde säga att kalciumantagonister i samma metaanalys hade motsvarande fördel jämfört med betablockerare/diuretika vad gäller stroke.
Främsta invändningen mot studien är, enligt Anders Hernborg, att trots att man försökt korrigera för olika riskfaktorer, är det möjligt att patienterna som fick kalciumblockerare från början hade en sämre prognos, vilket möjligen markerades att de i snitt hade fler antal blodtryckssänkare än gruppen som inte hade kalciumblockerare. Man visste bara vad de ingående patienterna hade för medicinering när de inkluderades. Om de sedan slutade med kalciumblockare eller om de i icke-kalciumblockargruppen senare under åren fick kalciumblockerare vet man inte heller.
Utifrån dagens kunskap menar Anders Hernborg att kalciumantagonister först kommer på tredje plats i rangordningen av läkemedel att behandla okomplicerat högt blodtryck med.
Jan Håkansson avslutar med att tycka att diskussionen måste vara saklig och inte färgad av författarnas förutfattade meningar.