Läkemedelskongressen inleddes med en debatt om läkemedels nytta. Debattledarna Pär Skoglund Finquist och Birgitta Karpesjö inledde med att väcka frågan om debatten i medier oftare ligger på biverkningsrisker och höga kostnader än på nyttan med läkemedel. Expressens medicinjournalist Anna Bäsén höll inte med om den beskrivningen, utan menade att åtminstone hennes tidning oftare skriver om nya behandlingar och ny forskning än om biverkningar. Hon tyckte att medierna borde vara bättre på att ta upp vissa negativa aspekter med läkemedelsbehandling, till exempel polyfarmaci.
Forskaren och ms-patienten Sara Riggare menade att ett problem ofta är tidningarnas rubriker, då hälsa och medicin är för komplext för att ge en rättvis bild i en mening. Johan Olofsson stod för apoteksperspektivet. Han är apotekare och egenföretagare. Han tyckte att mediernas slagkraft är tydlig på apoteksgolvet, då patienter ibland slutat sin behandling för att det rapporterats om biverkningar om just det läkemedlet. Medierna har ett ansvar när man skriver, tyckte han.
Anna Bäsén ansåg att en informerad patient kan ta det bästa beslutet själv och menade att det ibland förekom ett förmynderi från hälso- och sjukvården. Det höll inte Bo Björkstrand, läkare vid Karolinska universitetssjukhuset, med om. Ibland blir det allt för stort fokus på biverkningar på grund av för mycket information, ansåg han och efterlyste en balanserad bild.
Om läkemedel är för dyra, var också en fråga som togs upp. Hans Karlsson, chef för vård och omsorg på Sveriges Kommuner och Landsting, tyckte att det var en komplex fråga och sade att Sverige lägger mindre pengar på sjukvården än andra i-länder. Jakob Tellgren, vd för läkemedelsföretaget MSD, höll med om att frågan var komplex. Läkemedel är inte dyra om man kopplar det till den stora nyttan de gör, sade han. Därför är det viktigt med höga krav på nya läkemedel.
Avslutningsvis debatterades patientens ansvar för sin läkemedelsbehandling. Bo Björkstrand tog upp att nu för tiden diskuterar läkaren behandlingen med patienterna, vilket man inte alltid gjorde förr. Patienterna är oftast mycket pålästa. Sara Riggare kallade sig en patientextremist, och menade att inte alla behöver vara så aktiva och informerade som hon.
Johan Olofsson trodde på att involvera patienten i sin läkemedelsbehandling, och tog upp idén med att ha en personlig husapotekare som patienten kan komma till med frågor om sin läkemedelsbehandling och som följer patienten över en längre tid.
