Smärta brukar betecknas som långvarig när den har varat minst tre månader. Rapporten understryker att långvarig smärta inte är detsamma som en akut smärta utsträckt i tid.
Bakom den långvariga smärtan ligger delvis permanenta förändringar både i nervbanor som förmedlar smärta och i andra vävnader. Efter längre tids värk tillstöter ofta andra symtom, inskränkningar och problem i det dagliga livet. Långvarig smärta måste därför ofta behandlas på ett likartat sätt oavsett orsak.
En av SBU:s slutsatser är att injektioner med steroider i lederna på artrospatienter inte hjälper annat än kortvarigt. Antiinflammatoriska läkemedel som NSAID och coxiber ger vid artros lindring i cirka 30 procent av fallen. SBU konstaterar att coxiber kan vara ett kostnadseffektivt behandlingsalternativ för patienter med långvarig smärta och hög risk för magtarmblödning samt att smärta vid lätt till måttlig artros lindras något av paracetamol.
Resultaten är motstridiga vad gäller den smärtlindrande effekten av glukosamin vid artros.
Granskningen visade också att neuropatisk smärta vid diabetes och bältros lindras av starka opioider liksom att svår artrossmärta. Svaga opioider minskar lätt till måttlig artros- och ländryggssmärta med cirka 40 procent och de är lika effektiva som NSAID vid artrossmärta . Men både svaga och starka opioider ger besvärande biverkningar.
En annan slutsats är att patienter med fibromyalgi ofta blir bättre av breda och samordnade rehabiliteringsprogram. Smärta vid fibromyalgi lindras måttligt av tricykliska antidepressiva läkemedel. Det är möjligt att andra läkemedel har effekt vid fibromyalgi, men tricykliska antidepressiva är den enda läkemedelsbehandling där det finns tillräckligt underlag för en utvärdering.
Långvarig smärta beräknas varje år kosta samhället 7,5 miljarder kronor i direkta vårdkostnader och 80 miljarder kronor i indirekta kostnader, främst på grund av sjukskrivning och produktionsbortfall. Rapporten är gjord av SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering