Mandatperioden är snart över. Patienterna, apotekskunderna och vårdtagarna, det vill säga väljarna, ska fälla sin dom. Perioden började kanske mindre lyckosamt för Karin Johansson som statssekreterare åt socialminister Göran Hägglund. Först skulle hon leda omregleringen av apoteksmarknaden. Ett uppdrag hon fick lämna när det visade sig att hennes make haft konsultuppdrag åt Apoteket AB. Men det är historia nu, istället är det en till synes rätt nöjd statsekreterare som intervjuas. Socialstyrelsen har nyligen kommit med sin analys av läkemedelskostnaderna och inom kort kommer förstudien till det som ska bli en nationell läkemedelsstrategi ligga på bordet.
Arbetet med den nationella läkemedelstrategin sker på flera nivåer, och Karin Johansson är ordförande i den högsta, politiska, gruppen. Målet är att lägga upp riktlinjerna för vilka frågor man ska prioritera de kommande åren.
– Vad som fascinerade mig när jag var ny här på socialdepartementet var hur lite av nationell styrning som faktiskt utövats på läkemedelsområdet, trots att det utgör en ganska stor del av hälso- och sjukvårdens kostnader. Trots att staten bekostar den största delen av läkemedlen tycks man tidigare inte ha funderat över vad vi får för pengarna och hur resurserna används ute i landet, säger Karin Johansson, kanske som ett inlägg i en kommande valdebatt. Men också som en förklaring till behovet av en nationell läkemedelsstrategi.
Idag tycker hon att man kan se att nationell styrning ganska snabbt kan påverka siffrorna. Hon hämtar sina argument ur Socialstyrelsen analys. Den tyder på att kostnaderna för läkemedlen stannat upp och till och med blir något lägre i år än vad man tidigare spått. Förutom patentutgångar som fått större effekt än beräknat och lågkonjunkturens dämpande effekt, har såväl Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket, TLV, som landstingen blivit vassare i sin jakt på miljonerna. Trots höjningen av handelsmarginalen till apoteken har TLV:s besparingar från 2009 resulterat i att omregleringen till stor del blivit kostnadsneutral är Socialstyrelsens slutsats.
– Att TLV fick uppdraget att spara började ju som en del av omregleringen. Men sedan har vi ju kunnat konstatera att det fanns mer att hämta nationellt på det området och som TLV redovisat i år, säger Karin Johansson.
Men de här besparingarna hade också kunnat ske utan omregleringen?
– Ja, men när man börjar röra om i ett fråge-komplex då leder det ofta till andra saker också.
Hon beskriver omregleringen som en katalysator, det som satt igång kreativiteten.
På samma sätt menar hon att den av oppositionen kritiserade vårdvalsreformen skyndat på processen med decentraliserat kostnadsansvar, det vill säga att vårdcentraler får ta hela ansvaret för läkemedelskostnaderna. Ett ansvar som i sin förlängning innebär bättre följsamhet till rekommendationer.
Och även det påståendet finns det visst fog för i Socialstyrelsens rapport, även om man i rapporten menar att det är för tidigt att dra några långtgående slutsatser. Man flaggar samtidigt för att vårdvalsmodellen också kan bidra till fler läkarbesök och därmed öka förskrivningen.
Den kommande strategin har sin upprinnelse i den »detta behöver göras« – lista för att långsiktigt effektivisera läkemedelsanvändningen, som en grupp från landstingen, SKL och socialdepartementet, den så kallade P-16 gruppen lämnade våren 2009. I den identifierades ett antal frågor på läkemedelsområdet som bäst låter sig göras på nationell nivå. En hel del av förslagen har realiserats eller är på väg. Till exempel att TLV nu också ska bedöma rekvisitionsläkemedel. Och ett antal propositioner som bland annat innebär att läkemedelsförteckningen kommer att innehålla uppgifter om vem som förskrivit läkemedlen, att landstingen får tillgång till krypterade individdata och en patientdatalag som gör det möjligt med en gemensam journal, oavsett hur många vårdgivare patienten har.
– Annat, som till exempel generisk förskrivning behöver utredas vidare, eftersom det finns en del legala frågor. Men den finns med i förstudien som en fråga vi ska gå vidare med.
Däremot finns inte frågan om när eller om läkemedlen i framtiden ska bekostas av landstingen med. Inte heller en expeditionsavgift vid uthämtning av recept.
– Även om jag inte ser något självändamål med att staten går in och betalar en viss utgift inom sjukvårds- och hälsoområdet, så har ju det å andra sidan just nu skapat förutsättningar för någon sorts nationell samordning.
Och vilken är den viktigaste frågan för den nationella strategin?
– Av frågorna patientsäkerhet, jämlik vård, kostnadseffektivitet, miljöpåverkan och innovation som vi identifierat att vi ska jobba vidare med är patientsäkerheten viktigast.
