Varje dag äter tusentals patienter läkemedel som de skulle kunna avstå utan allt för stora konsekvenser för deras hälsa och välbefinnande. Blodtryckssänkande läkemedel för patienter med måttligt förhöjt blodtryck är ett exempel. Med rätt kost och motion skulle många av dessa patienter kunna hålla blodtrycket under kontroll även utan läkemedel. Ett annat exempel som nämnts är patienter med måttlig nedstämdhet som behandlas med antidepressiva mediciner.
Dagens Nyheters ledarsida har fört fram argumentet att dessa relativt billiga läkemedel mot måttliga hälsoproblem inte bör subventioneras genom högkostnadsskyddet, samtidigt som en del mycket dyra läkemedel för sällsynta allvarliga sjukdomar lämnas utan subvention. Men det finns ingen naturlag som säger att kostnaderna för läkemedel inte får stiga om vi så önskar. Fortsatt subvention av läkemedel mot måttliga åkommor behöver alltså inte ske till priset av att en del svårt sjuka förblir utan läkemedel. Vi kan påverka våra politiker till att låta en större andel av landstingens budgetar gå till läkemedel, kanske på bekostnad av kulturanslag, politikerarvoden eller kollektivtrafiksatsningar. Om vi hellre vill det kan vi låta politikerna finansiera ökade läkemedelskostnaderna genom att höja skatten, även om det innebär att vi som privatpersoner kanske måste dra ner på våra inköp av mobiltelefoner, märkeskläder eller andra trevligheter.
Kostnaderna för att låta personer med små hälsoproblem få läkemedel kan alltså lika gärna ställas mot kultursatsningar eller nya mobiltelefoner som att ställas mot kostnader för mycket dyra läkemedel för ett fåtal svårt sjuka. Vill vi ta ställning till billiga läkemedel mot måttliga hälsoproblem så gör vi nog det lättare genom att ställa det mot kostnader för mobiltelefoner, eller något annan handfast, istället för att relatera det till den etiskt svåra och mycket känsliga frågan om hur mycket vi är beredda att betala för läkemedel till ett fåtal svårt sjuka individer. Men bör läkemedlen mot små hälsoproblem subventioneras? Varför inte låta de som vill ha dessa läkemedel betala hela kostnaden själv?
Ohälsa slår ojämnt och oväntat mot människor. En del har oturen att drabbas av många små och stora hälsoproblem medan andra får vara friska. Personer med dålig ekonomi löper större risk att drabbas av ohälsa. Dessutom leder ohälsa ofta till sämre ekonomi på grund av sjukskrivning och kostnader för sjukvård och läkemedel. Det är därför naturligt att vilja ha bra försäkringar som minskar den ekonomiska bördan av att drabbas av ohälsa och som ser till att man har råd att få de behandlingar som behövs för att lindra ohälsan.
När det gäller läkemedlen mot små hälsoproblem tycker jag att fördelningsmässiga skäl är de tyngsta argumenten för en subvention. Även om läkemedlen som förskrivs mot små hälsoproblem är relativt billiga (är de mycket dyra men ger små hälsovinster bör de givetvis inte förskrivas) så kan kostnaderna uppgå till tusentals kronor per år. Utan subvention är risken att de socioekonomiska skillnader i hälsa som vi har även i Sverige skulle öka. Utan subvention skulle en del personer med små ekonomiska marginaler avstå från läkemedlen och det är inte säkert att dessa personer har den tid, kunskap och energi som krävs för att motverka hälsoproblemen med bättre kost och motion.
Att höja tröskeln för vilka hälsoproblem som är allvarliga nog att behandlas med offentliga medel skulle öka klassklyftorna i hälsa. För mig är det ett starkt argument för fortsatt subvention av läkemedel mot måttliga åkommor.
