Frågor kring islam har varit hett nyhetsstoff denna höst. Det visste inte Studentlitteratur, när de planerade boken Islamisk Medicin av Jan Samuelsson, filosofie doktor i religionshistoria. Boken, som nyss utkommit, har en slagsida mot historia och religion och det som gäller dagens medicin är magert. Men boken är lättläst och man får, utifrån kulturella perspektiv, en bild av skillnaden mellan islams och västerlandets förhållningssätt till medicinen.
Islam är inte en enhetlig företeelse. Iran och Turkiet är till exempel två olika kulturer, som författaren kontrasterar mot varandra. I Turkiet är det förbjudet att bära slöja på universiteten under det att den är allmänt påbjuden i Iran. Islams starka sociala patos syns inte av i Pakistan, där skillnaden mellan rika och fattiga är enorm. Islam består dessutom av olika trosriktningar, shia (parti) och sunni (sedvänja).
Betoning av familj och tradition
Samuelsson påpekar att islam är både religion, kultur och civilisation. Det finns en betoning av familj, tillhörighet (religiös) och tradition som kontrasterar mot västerlandets framhävande av självständighet, oberoende och förändring. Islam gör heller inte den för väst typiska åtskillnaden mellan andligt och världsligt. Koranens ord tränger in överallt, även i medicinen till exempel i formuleringen ?Lever man efter koranen, lever man ett hälsosamt liv?. Allvarliga sjukdomar ses som Allahs prövning eller straff och får uthärdas. Det påminner om Livets Ords idéer.
En fråga, som återkommer i boken, är huruvida det finns en islamisk medicin. Samuelsson hänvisar till det enda rimliga svaret ? ju mer inflytande de koranlärde har, desto mer islamisk blir medicinen. Svaret antyder också de spänningar mellan religion och modern medicin som finns inom islam.
Boken anger ett antal dogmer, som skiljer ut islamisk medicin. Könen ska behandla varandra (här uppstår praktiska problem, eftersom flertalet läkare är män och sköterskorna kvinnor), nej till transplantationer, obduktion, kosmetisk kirurgi, insemination, sterilisering, nej till ingrepp som står i strid med koranen. Läkarens uppgift är inte att förlänga liv till varje pris.
Omvänt betonas vikten av bön, koranrecitationer och diet/fasta (till exempel förbud mot alkohol, griskött). Islams motvilja mot alkohol och narkotika är dock inte heltäckande och författaren förbigår det utbredda bruket av khat i bland annat Somalia. Om det i väst omhuldade motionerandet har sin plats i islamisk folkhälsa framgår inte heller.
Läkemedlens ursprung viktigt
De flesta västerländska mediciner får användas. I sammanhanget hade det varit intressant att få reda på islams inställning till DNA-baserade läkemedel och genterapi, som ju är ingrepp i Allahs verk. Medicinsk forskning behandlas allmänt och tycks i första hand gå ut på att bevisa koranens och de religiösa sedvänjornas betydelse för hälsan.
Tabun kan brytas
Det är med andra ord, som i alla religioner, mycket förbjudet och mycket påbjudet i vardagslivet. Men undantag finns förstås. När liv ska räddas, påpekar Samuelsson, då kan många tabun brytas. Det är visserligen på tvärs mot att inte rädda liv till varje pris och islam tycks därmed brottas med samma existentiella frågor som väst.
En del av de karakteristika för islamisk medicin, som Samuelsson nämner, tycks mig mer knutna till U-landssituationen än religionen. Dit hör betoningen av en svunnen storhetstid (runt 1000-talet) inom medicinen. Det är en sann historieskrivning, men även till exempel Kina och Indien framhåller sina historiska insatser inom medicinen. Inte heller de lösa gränserna mellan mat, örtmedicin och ?modern? medicin är typiska för islam. Jag mötte samma inställning i Vietnam på 80-talet.
I Sverige finns drygt 400 000 muslimer och islam är den näst största religionen. I vilken mån ska svensk sjukvård anpassas till dem och i vilken utsträckning måste de anpassa sig till sjukvården? Det är svåra frågor. Läs boken så klarnar svaren kanske något!